f

Med en liten suck beskriver Tommie för mig, som fortfarande ligger nerborrad under täcket, de trista vädret som denna dag erbjuder. De tunga molnen bildar ett lock över Bergen som ger känslan av att vi befinner oss i den konservburk lunchsoppan nyligen befann sig i. De försiktiga regndropparna lägger sig lätt på min panna när jag sticker ut huvudet genom fönstret för att bekräfta påståendet, vinden masserar min panna och blåser genom mitt hår; ännu en dag på toppen av strynfjället.

Den katastrofalt täta dimman tvingar oss att ge upp tidigare, regnet ökar och någon tycks ha hällt ut extrema mängder med såpa över backen. Jag önskar innerligt att jag hade vindrutetorkare på mina googlar väser jag ur mig och krockar i samma sekund med en knöklump jag missat; så ironiskt. Men trots dramatiska fall och genomblöta kläder erkänner jag denna skiddag bland favoriterna detta år. Det gråa vädret har troligen skrämt iväg de människor som under gårdagen smyckade backen, vilket glädjer oss som nu får än mer plats.


g

Pjäxorna spänner runt mina fötter och jag kollar ut över det enorma fjället med ett leende på läpparna. Den tunga snön klär in de höga bergen som i sin tur revolutionerar genom att skapa häpnadsväckande vattenfall över hela bergskedjan. En glittrande fjällsjön ramas vackert in av den vy som just beskrivit, som sedan fortsätter i ett massivt vattenfall mot dalen. Utsikten är slående vacker så vi stannar på toppen efter liften stängt, för att njuta lite längre, för att bara finnas här och nu i detta mästerverk lite längre.
 

 

s

En svettpärla rinner från min panna medan vi kör ännu en snäv sväng, och än en gång vill jag poängtera den oändliga skillnaden att köra på de norska glaciärvägarna med en husbil. Asfalten är gammal och ack för smal för vårt breda hus på hjul, jag får uppdraget att kolla i backspegeln så vi inte faller över kanten med de högra hjulen, och visst klarar vi trippen upp felfritt men i samma sekund som vi stannar motorn för att andas erkänner jag min rädsla för Tommie med en tår, vilket troligen även var i kombination med att åka upp för att finna skylten “no camping”. Måste vi åka ner denna serpentinväg igen suckar jag högt, men trots min kanske överdrivna rädsla måste jag erkänna åkturen som övervägande positivt, det är verkligen vackert här. Och utsikten går inte att fånga på bild, hur mycket vi än försöker.

Utanför dörren står temperaturen på knappt 4 + men husbilen är varm och behaglig och jag önskar verkligen jag kunde fånga den utsikt vi får uppleva utanför vårt sovrumsfönster på bild.

2

Norges vägar skiljer sig från Sveriges märkvärdigt när man åker i en husbil, och visst tar det energi att sitta på spänn i timmar. Efter att Tommie kylt min panna med en kall energidrycks-burk och matat mig med hårdbröd börjar som tur krafterna återkomma. “Inte nu, bli inte sjuk nu” ekar i mitt huvud, men med för lite sömn och dåligt matintag kan jag inget annat förvänta. Liksom mina förhoppningar rinner energilösheten sakta bort och vi är redo för att turista i stryn. Dock är inte söndagar den bästa dagen att utforska en mindre stad, allt liv från gårdagsnatten tycks vara bortblåst och de enda vi ser från parkeringen vi står på är ett gammalt par som så nöjda avnjuter en varsin glass utanför Statoil. Tommie skojar om en zombieapocalypse och jag håller med genom att skrattar nervöst. Efter en tid hittar vi till turistinformationen och har nu även sett människor på uteserveringar liksom hängandes på det lilla torget. Där får vi vägen till vart vi planerat att stanna beskriven på norska, vilket inte alltid är hundraprocentigt lätt att förstå, men att vägen är asfalterad, lättkörd och oproblematisk uppfattade vi.

1

Efter ett antal timmar på Norges krokiga vägar nådde vi tillslut vad vi trodde var slutdestinationen. Vi stannar beskymmerslöst på en bensinmack för att köpa energi till bilen liksom oss, solen skiner och från andrasidan vägen hörs bullrig musik och ölskålande människor. Sommar i stryn är vackert; vyn från berget ner till dalen kan liknas vid googles version av alperna, de böljande bergen och snötäckta fjälltopparna som sedan möter en turkos sjö fylld med fiskebåtar och badande barn.
 
 
 
 

You know you're in love when you can't fall asleep because reality is finally better than your dreams.

Hennes tomma ögon fylldes, håret faller dött nerför axlarna när hon förgäves försöker reda ut tovorna. Huden är vintertorr och läpparna nykyssta. Precist som vädret, ena stunden är hon den kalla vinterns isiga vindar, för att i nästa skina likt vårsolen.
Vakenliggande nätter och ångestfyllda samtal. Jag känner nästintill panik när jag borrar in min blik i spegeln, för att möta samma tomma blick. Låt dig inte luras av värmen, tillslut bränner den förr behagliga värmen ärr på din kropp som aldrig kommer läka.
 

Pumpa puder och pumpa luder.





My interest in the sun and the moon, in the morning and the evening, compels me to solitude.

Det står något form av staket där, för att förhindra att falla över kanten. Och ibland går jag för nära, och ibland måste jag till och med hålla mig fast för att inte falla. Där nere hörs musik och lockande skratt, men fallet skulle betyda dödsdom, för ingen kan väl falla så långt utan att slå i? Här finns ingen stege, här finns ingen återvändo. Så håll dig till vägen, med blicken riktad mot horisonten.
Men jag håller kvar i min alternativa värld, för när man har satt sin fot där så kan man inte längre förneka det. Jag vet ju det, jag har ju beskådat detta med mina egna ögon, jag har ju låtit doften röra vid mina näsborrar, och musiken, musiken har talat till min själ. Jag har känt med min kropp och jag har känt med mitt sinne. Det är verklighet, det är sanning, min egenskapade oexisterande värld.
 
 

I'm sailing off to neverland.

Och hur känns det nu när du fått ditt proffesionella utlåtande, när du fått det bekräftat? något i ditt sinne är inte riktigt rätt, sofie, det finns på papper. Men vad skulle egentligenligen hända nu? Jag försöker bara få kontroll över mina tankar och handlingar, inget annat. Men sanningen kvarstår dock, du är fortfarande samma komplicerade individ. 
 
       
   
   
 
 
 

Everybody make a scene in this town of halloween

På toppen av min bergochdalbana till känslortillstånd började nu vägen mot marken, kvällen hade visserligen bjudit på både skratt och glädje, men vart finns dessa minnen när ensamheten ekar i din evigt kalla kropp. Och när drogen sakta börjar lämna din kropp, i takt med att verkligheten sakta smyger sig fram. Tillbaka till verkligheten, inse dina misstag. Agera efter tanke, inte känslor.
I en dimma av människor, jag lyssnar utan förmåga att höra, jag ser utan förmåga att uppfatta. Som att se en annan verklighet genom stängda ögonlock. klara bilder utan att förståelse, tonerna från din ljuva stämma dansar runt mig, jag ser de små noterna rytmiskt röra sig runt mitt huvud likt små  tutu-klädda ballerinor på scen.
 
 

When words fail music speeks.

Vi vet båda att detta utnyttjande kommer sluta i krig och tårar, men jag har dig under min förtrollning nu och jag gör allt i min makt för att överleva. Att leva i en illusion av något man önskar och suktar efter, att leva för att överleva. Låt mig få se världen innuti ditt huvud hördes en röst viska, låt mig följa dig dit, låt mig förstå och låt mig vara en del. Förblindad av begär, bortappad i en illusion av värme. Vad rädd jag är att du ska vakna och inse, att sanningen lurar bakom detta luftslott.
 
   
 

And if you're still breathing, you're the lucky ones. Cause most of us are heaving through corrupted lungs.

Jag låter mig stirra blint på en datorskärm. Skriva, radera, skriva, radera.
Sömnförmågan brister och kroppens utmattade delar dunkar och smärtar.
Slut på känslor och totalt tom, men jag känner hellre smärta än ingenting.
Fast mellan önskan och oönskad sanning, fast mellan där och här.

 

Wine is bottled poetry.

När jag vaknade upp mitt i dunkande huvudvärk och illamående på söndag morgon var jag säker på att året var 2012 och att snöflinglorna skulle falla ner från himmlen liksom glittret i den snöglob jag gömt undan med mina känslor för juletider. Dock stod fortfarande den unga hösten i full blomm och himmlens klarblåa täcke smärtade mina rödsprängda ögon när jag drog upp rullgarden alldeles för fort.
Gårdagens pastellfärgade likör smälte som isbitar i tropisk värme när den likt mjuka moln landade på min tunga, för att sedan dansa sitt jazziga solonummer ner för min halsstrupe, ut i mina ådror. Himmel på flaska beskrev vi det som, kärlek och harmoni. I need someone to shut off my brain and turn on my heart, eller något.
Utan jacka och utan förnuft begav vi oss mot den plats som en gång hade format denna kärlek. Resterande delar av kvällen är till mesta dels en suddig dimma, lite som sagan om slottet på moln som ständigt är i behov av nya vakter för att beskydda prinsessan. Och bekräftelse i all ära, men förvirrade känslor och desperation skapar konflikt och kris. Men jag är inte galen, endast ensam i min desperata hunger och jag lever med varje människa tillhörande ett hungrigt hjärta.
 
   
 
 
 
 

By my intimacy with nature I find myself withdrawn from man. My interest in the sun and the moon, in the morning and the evening, compels me to solitude.

 
Det tragiska med vakenliggande nätter är att timmarna från middagstid till faktisk sömn blir så många att monstret vrålar högre än hungern isig. Men tanken på att ge denna skräckfigur vad det vill ha äcklar mig, tanken på att bygga upp för att sedan riva ner, om och om igen. För att aldrig komma till ett beslut om vad som egentligen vill uppnås.
 Jag syns, men ingen hör, ingen lyssnar. Som att stå på en scen och vara sådär plågsamt synlig, ändå så smärtande ignorerad. Den negligerade tomheten har lärt mig att vara min egen hjälte men lika så min egen fiende, för jag är inte samma människa nu som då. Varje gång jag kollar mig i spegeln ser jag ett nytt ansikte och varje gång jag försöker sätta ord på mitt inre så faller jag, ner i ett mörker av förrvirrande. Lever jag ens nu eller är jag endast ett skal i desperation om att återfinna mig själv? Och det skämmer mig till den grad att dödens stämma blivit en vacker melodi, att någon dag behöva vakna upp och inse att min existens var ett misslyckande, att jag misslyckades med det absolut mest grundläggande, att finnas och att vara.

       
 

listen to your body talk to plants ignore people

Mina väggdekorer strålar skönhet, fridfullt sovandes skönhet. Visserligen har syrenernas magiska doft nått sitt slutskede och rosornas blodröda blad kommit att bli mindre och en aning skrynkliga. Men något i denna diffusa, ändå så ärliga, sanning tilltalar mig så vänligt. Kanske är det kunskapen om att när något är dött så stannar det så. En torkad ros låter sig inte visa sin dödsprocess som en nyplockad gör. Hur den sakta försvinner, mer och mer, tills det inte är någonting kvar. Där du lämnas kvar för att vissna i takt med den sköra rosen. Detta trots att vi anstränger oss till det yttersta för att skapa ett längre liv för den vackra skapelsen som kan tyckas vara guds handgjorda mästerverk. Men varken många vattenbyten eller hjälpande ord kan rädda en plockad ros.
 
 

RSS 2.0