Suddenly it's hard to breathe.

Jag lägger mig ner för att låta min tunga ögonlock falla en sista gång för dagen. Vem pratar du med? jag vet inte vem du är, vad du är eller hur du är, men nog är jag tryggare med dig än med någon annan. Från hat till kärlek, från kärlek till hat, och om igen. Tryggheten är dock konstant och unik. 
Stäng ute verkligheten. Stäng dina ögonlock, stäng mina ögonlock. 
Tillsammans är vi bra, dock inte i denna verklighet. Men låt oss då fly likt en fågel som rymmer vinterns isiga vindar, till den plats där vi är menat att existera på. Kanske gud satte oss på jorden för att låta oss hitta hem, och kanske vad jag kan komma kalla mitt hem inte finns i denna verklighet.
Kanske vårt liv är menat till något större, något vi inte har förståelse för i denna verklighet.
Släpp mig fri, låt mig gå nu.
 
Men när jag öppnar mina ögonlock förtsår jag. Inte än, inte nu.
Kanske imorgon, men inte nu.

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0