Once upon a time an angel and a devil fell in love.

It did not end well.


We look for secrets because we can't believe our minds.

Förvirrandet är ett faktum och trots att omvärlden ständigt försöker övertala mig så förlitar jag mig på mig själv, även om en viss tvivlan finns där också. Men orden räcker inte för att beskriva den storm som tar fart i mitt huvud och jag är fast, fast i stormen utan förmåga att röra mig framåt. Denna kroppsliga begränsning skrämmer mig, den ständiga konflikten mellan kropp och själ, rätt och fel, bra och dåligt. Jag drar täcket över huvudet, blundar och väntar på att det ska försvinna, jag blundar länge och instensivt. Tankarna ökar sin intensivitet och utan chans att ens försöka städa upp den redan exploderade känslobomben griper överlevnadsinstinkten in och jag måste agera, min självkärlek är för stark för att överlämna situationen åt tiden.  Stormen övergår sakta till en oktebereftermiddag där jag står och stirrar in i badrumsspegeln med ett leende på läpparna. Nu är jag på noll igen och det känns bra.
 
 


 


 
 

Worry ends when faith begins.

Pennan glider okontrollerat över papperet liksom bambie på hal is, men vad bra det känns. Kanske jag ska dokumentera mina bilder här, för att sedan se om utvecklingen går i rätt riktning. Min konst är en spegling av mig och mitt liv, i denna verkliga värld liksom mitt eget universum. Men mina skisser är endast ett sätt att utveckla min teknik så jag i framtiden kan uttrycka mig i min konst utan någon tvekan. Jag påstår mig inte heller ha någon som helst kunskap inom ämnet, snarare tvärtom. Men förhoppningsvis leder detta någonvart inom den konstuppfattning jag vill komma att bli en del av. Men jag delar motvilligt med mig av vad de två senaste dagarna har bidragit med; brudar med en bristande självbild liksom verklighetsuppfattning, ångestfyllda ögon och uppumpade läppar.

 

 

 

 

 


We do not have to visit a madhouse to find disordered minds; our planet is the mental institution of the universe.

Rummet snurrar i mitt försök att förså den situationen vi kallar verklighet, det är lika bra att stänga ögonlocken och låta karausellturen ta slut. Nästa försök till att skapa förstånd går för visso bättre, men vad kan man göra mer än att skratta ironin rätt i ansikte en morgon som denna?
Kroppen protesterar och straffar mig för gårdagens slöseri och överdrifter, men inte är det lätt att tacka nej när man naivt blir erbjuden att låna ett bankkort för kvällen bara sådär. Några mojitos senare och jag är i ännu ett blodigt krig mellan min kropp och mitt psyke.  Golvet får kyla min kokande kropp i dennes försök att överleva. illamåendet provocerar mig men jag inser att det faktist inte är smärta jag känner medan monstret klättrar upp i min hals för att lämna min kropp. Menat att vad jag ansåg som ett krig kanske är raka motsatsen. För jag måste erkänna att mitt i mitt elände finner jag trygghet. Det är vad jag ville och vad jag fick.


 
 

 


Do it with passion or not at all.

Där stod jag och log mot min spegelbild. Jag hade glömt känslan, vilken befrielse. Som en ny start, om och om igen. Det var så länge sen sist, mina händer skakade en aning. Om detta berodde på nervositet, exaltering eller kanske skuld vet jag inte. Kanske var det alla känslorna i en mix som gav min kropp reaktionen. Men bättre mår jag nu iallafall.


I had a lot of dates but I decided to stay home and dye my eyebrows.

Är det något jag känner avsky för så är det modern konst, jag hade därför en stark oro över att påbörja kursen nutida konst idag, men oro visade sig vara det enda jag inte behövde känna. Jag behövde varken läsa om känslolösa mönster eller svartvit inredning, istället får jag nu äntligen användning av min kärlek till Andy Warhol, alltså ska jag skriva ett arbete kring pop konst och dess främsta konstnärer och därbland Andy. Jag skulle gärna fått in edie sedwick på ett hörn också, hur vet jag inte, men duon andy och edie är perfektion för mig, och kanske kan man till och med kalla henne ett konstverk i sig.

 



This is halloween everybody make a scene

Jag dansar tills skorna skaver blodiga sår på mina fötter och min berusade kropp inte klarar av att kontrolera de överdrivna rörelserna som förvånandsvärt inte blivit ifrågasatta ännu. Jag står mitt på det tomma, rökfyllda dansgolvet och slänger entusiastiskt med mitt mörka hår. Jag dansar som att morgondagen bara är en lögn och det enda som existerar är här och nu. De gälla rösterna drunknar i basen och sjunker livlöst ner under musikes vilda vågor. Människorna som jag förr skulle garantera existensen av är med säkerhet bara en illution, en illution i min egna verklighet, kidnappad från en annan.
Hur kan jag vara så närvarande men ändå så långt borta? Jag lyssnar men jag hör inte vad du säger, jag kollar men jag ser dig inte. Jag vet inte vad jag säger, trots det skriker jag ut mening efter mening, ord efter ord. lika meningslösa som köandet från tidigarare delen av kvällen. Men inte gör detta mig något ont, utan snarare tvärtom. Dock kommer verkligeheten och knackar mig på axeln när kvällen börjar lida mot sitt slut och övertala mig att återvända, vilket jag motvilligt också gör.
Lördag morgon och jag vaknar ensam i mitt sovrum som verkar ha svårt att släppa taget om lukterna från förfesten. cider- och röklukten tränger in i mina näsborrar och äcklar mig mer än vanligt denna strålande lördagmorgon. Jag överväger om jag kanske ska återvända in den beskymelselösa verklighet jag så länge strävat efter att leva i även idag, men förnuftet vann den kritiska diskusionen och efter en dusch är jag redo att motvilligt återgå till det spel som kommit att bli vår verklighet.
 
 

She is clothed in strength and dignity, and she laughs without fear of the future.

Jag sa jag vet inte eftersom det hade blivit mitt svar på allt.

 


RSS 2.0