This is halloween everybody make a scene

Jag dansar tills skorna skaver blodiga sår på mina fötter och min berusade kropp inte klarar av att kontrolera de överdrivna rörelserna som förvånandsvärt inte blivit ifrågasatta ännu. Jag står mitt på det tomma, rökfyllda dansgolvet och slänger entusiastiskt med mitt mörka hår. Jag dansar som att morgondagen bara är en lögn och det enda som existerar är här och nu. De gälla rösterna drunknar i basen och sjunker livlöst ner under musikes vilda vågor. Människorna som jag förr skulle garantera existensen av är med säkerhet bara en illution, en illution i min egna verklighet, kidnappad från en annan.
Hur kan jag vara så närvarande men ändå så långt borta? Jag lyssnar men jag hör inte vad du säger, jag kollar men jag ser dig inte. Jag vet inte vad jag säger, trots det skriker jag ut mening efter mening, ord efter ord. lika meningslösa som köandet från tidigarare delen av kvällen. Men inte gör detta mig något ont, utan snarare tvärtom. Dock kommer verkligeheten och knackar mig på axeln när kvällen börjar lida mot sitt slut och övertala mig att återvända, vilket jag motvilligt också gör.
Lördag morgon och jag vaknar ensam i mitt sovrum som verkar ha svårt att släppa taget om lukterna från förfesten. cider- och röklukten tränger in i mina näsborrar och äcklar mig mer än vanligt denna strålande lördagmorgon. Jag överväger om jag kanske ska återvända in den beskymelselösa verklighet jag så länge strävat efter att leva i även idag, men förnuftet vann den kritiska diskusionen och efter en dusch är jag redo att motvilligt återgå till det spel som kommit att bli vår verklighet.
 
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0