God may show you the way, but you still have to make the journey. It's not always easy, but you will arrive at your destination.

 
klockan är nollfem trettiosju, jag bokstavligt talat drar mig mot duschen för att spola bort den överblivna ångesten från min kropp, min kropp som är full av liv men ändå så livlös, min kropp som är ett resultat av veckor efter veckor av fysiskt liksom psykiskt självdestruktivt beteende. För lite att äta, för mycket att dricka, för lite sömn, för mycket känslor.. Jag vänder sakta mitt huvud mot badrumsspegeln, med en förskräckt blick ser jag presist det jag fruktade men väntade mig. Hur kan ett ansikte vara så fullt av liv men ändå så tomt? Vart tar allt liv och energi vägen? Ögonen är blanka och lika svarta under som den tidiga morgonhimlen är denna svala måndagmorgon. Mina ögonlock är uppsvälda av för mycket stresskänslor som inte gick att trycka undan längre under natten, men mitt leende är till en trygghet presist som vanligt; lika stort och glatt, lika övertygande och lika livsfyllt. Jag vrider igång duschen, vattnet slår hårt mot mitt bröst, det tar på något sätt med sig känslorna när det rinner ner och lämnar mig naken på alla sätt stående på kakelgolvet. Min blick är tom och mitt huvud snurrar. Jag sitter längst fram i en bergodalbana och det är för sent att hoppa ur, det går för fort nu. Det lättaste är att trycka sig längre och längre ner mot golvet och helt enkelt förneka vad som händer, att blunda och inte öppna ögonen tills åkturen är över. 
 

Finns det något vackrare än en höstdag i oktober? Vädret är halvgrått och kan anses lite tråkigt, men de eldröda löven lyser upp hela min värld när de sakta, sakta faller ner mot marken. Vilka vackra kontraster, vilket vackert ställe att bo på, att spendera var dag på. Jag är så tacksam att jag får uppleva denna ständiga skönhet vart jag än vänder mig, för världen är en vacker plats.

How can i go forward when i don't know which way i'm facing?

Denna fredagskväll spenderades för ovanlighetensskull inte på någon halvspårad krog med tomma glas liksom baknkonton framför ögonen på oss. Istället ligger jag nerkrupen under mitt rosa fluffiga täcke, kollar på en film från 1954 och dricker glögg ur ett vinglas. Detta endast pågrund av att det enligt min åsikt ser glamorösare ut än att dricka ur dessa små glöggglas som man egentligen är tänkt att dricka ur, dessutom rymmer vinglasen mer.
Det är perfekt tempratur i mitt lilla sovrum, varken för kallt eller för varm, trots att datorn har värmt upp rummet likt en bastu är det alldeles lagomt för mig. Mitt täcke ligger som tunga moln över min kropp som tycks ha lite svårt att vara still och lukten av oljefärg ger mig både huvudvärk och lycka. Jag tar ännu en klunk av den känsloladdade drycken och helt plötsligt var glaset tomt, igen. Jag kollar frågade på min brunmålade sovrumsdörr men latheten vann även denna gång så jag lutar mig istället tillbaka i sängen och ställer undan det tomma glaset.
Igår hade jag ett långt samtal med universum. Glädjande har jag redan idag fått svar, vilket då även resulterar i att mina innan hispiga känslor på något sätt tycks blekna och min stress byts sakta ut mot ett lugn. Om man kan kalla det harmoni kan varken mitt yttre eller inre besvara, men att känslan har dödat ångesten är att fastställa.
klockan börjar närma sig två. Det är vid den här tiden festens slut tar sin början och fulla ungdomar vinglar sig vidare för att fylla sina tomma små magar med vidrig mat som dödar dig innifrån, liksom ett monser innuti din kropp som sakta hjälper dig att steg för steg komma närmare det du fruktar mest. 

 
 
 

Always cross your legs when wearing a skirt. Always.

Startar en ben howard låt ''Feeling blind, to realise, all I was searching for was me, ohh all i was searching for was me''. Halsen svider och huvudet dunkar, trots detta mår jag bättre än på länge. Bidragande till mitt välmående och glädje kan vara att jag äntligen tagit tag i att städa mitt rum, som tidigare mer liknande ett gammalt krigsfält än det extremt tjejiga sovrum det brukade vara. Kanske jag äntligen ska ta mig tid att läsa oktobernummret av elle nu också, tidningen som legat så orörd och snäll bredvid min säng sedan mitten av september. Jag blädrar några sidor och inspirationen värmer hela min nedfrustna kropp. Det finns visserligen flera anledningar till varför jag älskar hösten, men modet är nog den mest betydande anledningen. Färgerna, mönstren, materialen.. allt det mörkare som vi tvingats gömma undan sommarens varma dagar är nu äntligen okej att plocka fram igen. Det är nästan så jag längtar till morgondagen, till skolan, bara för att ta min dagliga runda på catwalken, även kallad skolkorridoren. Att jag inte trivs särskilt bra i skolan är ingen nyhet, men att gå upp tidigt för att sminka mig och välja kläder är något jag uppskattar ändå.
 
 


 
 
 
 

If you know yourself, then you'll not be harmed by what is said about you.

Jag slänger en motbjudande blick mot naturkunskapsboken, men vänder fort tillbaka blicken mot datorskärmen igen. Med ett omfamnande grepp kring min varma dator drömmer jag mig in i den glamorösa Elizabeth Taylor film jag just startat. Dock kan detta inte göras fullt ut, då halva datorskärmen består av film och andra av ett domt worddokument som innan kvällens slut ska fyllas av meningslösa ord, ord som ska betygsättas och sedan vara bidragande i vilket jag kommer in på en bra högskola eller inte. Jag tar en stor klunk av det lakriste jag köpte i fredags. Den heta drycken bränner hela min hals medans den forsar nerför, vilket är skönt med tanke på den förkylningssmärtan min hals får stå ut med efter helgens vilda nätter. Jag borde egentligen lägga större prioritet på att sova och vara snällare mot min kropp, men i takt med att musikens ljuva toner höjs överröstas även mitt förstånd. Jag njuter heldre av musiken, tappar kontrollen över både min kropp och mitt psyke. Konsten att våga röra sig till musiken istället för förnuftet är något vackert, att bli ett med universum och all dess skönhet. Tillbaka till verkligheten... naturkunskap, psykologi, filsofi, matte och allt annat mitt liv har att erbjuda denna förtjusande vecka. Kunskap är inte tungt att bära, men nog är det tungt att lasta upp. Mitt huvud snurrar, stressen ökar, logiken existerar inte, inspirationen har dött ut och allt jag gör är att stirra på ett tomt dokument, inte en mening än så länge, inte ens ett ord. Dags att börja nu, ta tag i ditt liv, i skolan, tänk på framtiden.
 

 Jag tappar bort mig själv i hopp om att försöka hitta andra, i hopp om att försöka förstå mig på dem. Det finns inget mer avslappnande än att vara ensam. Nog för att även jag uppskattar en fin vänskap, men det sista jag strävar efter är ett stort socialt nätvärk. Mitt liv må stundvis verka tråkigt, men jag tycker om det, jag vill bara måla. Jag lever för konst, det är vad jag andas och vad som mättar mig om dagarna, det är vad som lockar mig att gå upp på morgonen och vad som får mig att ens lägga ner en minuts arbete på mattelektionerna.
 

Everything should be made as simple as possible but not simpler.

I think everything in life is art.
What you do. How you dress.
The way you love someone, and how you talk.
Your smile and your personality.
What you belevie in, and all your dreams.
The way you drink your tea.
How you decorate your home. or party.
Your grocery list. The food you make.
how your writing looks. And the way you feel.
Life is art.
 
Musik är konst. ♥

The best way to kill your enemies is to smile

Jag dansade hela natten tills benen inte orkade bära upp min halvt berusade kropp längre, begav mig sedan med min finaste vän vid min sida hemmåt för att avsluta kvällen med en skrattfylld efterfest i mitt sovrum, ännu en lyckad fredag att spara i minnesbanken. Lördagen tycks däremot till mesta dels likna en enda röra, efter ett glas vin vid köksbordet begav jag mig mot stan utan specifika planer. Med en lugn förväntan intog vi dansgolvet ännu en gång, dock inte med samma entuiasm denna kväll men med samma glädje. Inte hade vi kunnat veta då att kvällen skulle sluta med catfight och sedan efterfest tills solen tyckte det var dags att resa sig upp över den molniga himlen ännu en gång. Vaknade av solens brännande strålar genom mina stängda ögonlock vid tiotiden nästa morgon, med lika mycket alkohol i blodet som när vi lämnat förfesten. Vinglade upp till duschen för att spola bort minnenan från gårdagen. Jag förundras över hur min kropp orkar med denna fysiska misshandel, att den inte sviker mig utan tillåter mig att inta ännu en dag fylld av äventyr. 
Trots att jag fick höra kommentaren "var du lite full i helgen, sofie?" fler än en gång under måndagen så är jag inget annat än nöjd med helgens bravader. Så länge man kan stå för det som sägs och görs finns ingen anledning till att ångra något som satt ett leende på ens ansikte. Fick dock även höra att jag sprungit runt på krogen likt en aggressiv huggorm redo att hugga sitt byte, och i takt med att irritationerna inom mig växte insåg jag även att detta var något possitivt, menat att det var jag som vann, då sanningen blev omvänd till en helt ny historia. Om det finns en anledning till att ljuga så finns även en anledning till dåligt samvete, och troligen brist på tillit till sig själv. Jag bryr mig inte längre ifall andra ser på mig med en kritisk blick eller slänger ur sig en bittsk kommentar bakom min rygg, bara jag riktar fokus mot mina mål och det som är viktigt i mitt liv så vet jag att det enda jag har anledning att känna är lycka. The best way to kill your enemies is to smile.
  
 
 
 

RSS 2.0