God may show you the way, but you still have to make the journey. It's not always easy, but you will arrive at your destination.

 
klockan är nollfem trettiosju, jag bokstavligt talat drar mig mot duschen för att spola bort den överblivna ångesten från min kropp, min kropp som är full av liv men ändå så livlös, min kropp som är ett resultat av veckor efter veckor av fysiskt liksom psykiskt självdestruktivt beteende. För lite att äta, för mycket att dricka, för lite sömn, för mycket känslor.. Jag vänder sakta mitt huvud mot badrumsspegeln, med en förskräckt blick ser jag presist det jag fruktade men väntade mig. Hur kan ett ansikte vara så fullt av liv men ändå så tomt? Vart tar allt liv och energi vägen? Ögonen är blanka och lika svarta under som den tidiga morgonhimlen är denna svala måndagmorgon. Mina ögonlock är uppsvälda av för mycket stresskänslor som inte gick att trycka undan längre under natten, men mitt leende är till en trygghet presist som vanligt; lika stort och glatt, lika övertygande och lika livsfyllt. Jag vrider igång duschen, vattnet slår hårt mot mitt bröst, det tar på något sätt med sig känslorna när det rinner ner och lämnar mig naken på alla sätt stående på kakelgolvet. Min blick är tom och mitt huvud snurrar. Jag sitter längst fram i en bergodalbana och det är för sent att hoppa ur, det går för fort nu. Det lättaste är att trycka sig längre och längre ner mot golvet och helt enkelt förneka vad som händer, att blunda och inte öppna ögonen tills åkturen är över. 
 

Finns det något vackrare än en höstdag i oktober? Vädret är halvgrått och kan anses lite tråkigt, men de eldröda löven lyser upp hela min värld när de sakta, sakta faller ner mot marken. Vilka vackra kontraster, vilket vackert ställe att bo på, att spendera var dag på. Jag är så tacksam att jag får uppleva denna ständiga skönhet vart jag än vänder mig, för världen är en vacker plats.

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0