By my intimacy with nature I find myself withdrawn from man. My interest in the sun and the moon, in the morning and the evening, compels me to solitude.

 
Det tragiska med vakenliggande nätter är att timmarna från middagstid till faktisk sömn blir så många att monstret vrålar högre än hungern isig. Men tanken på att ge denna skräckfigur vad det vill ha äcklar mig, tanken på att bygga upp för att sedan riva ner, om och om igen. För att aldrig komma till ett beslut om vad som egentligen vill uppnås.
 Jag syns, men ingen hör, ingen lyssnar. Som att stå på en scen och vara sådär plågsamt synlig, ändå så smärtande ignorerad. Den negligerade tomheten har lärt mig att vara min egen hjälte men lika så min egen fiende, för jag är inte samma människa nu som då. Varje gång jag kollar mig i spegeln ser jag ett nytt ansikte och varje gång jag försöker sätta ord på mitt inre så faller jag, ner i ett mörker av förrvirrande. Lever jag ens nu eller är jag endast ett skal i desperation om att återfinna mig själv? Och det skämmer mig till den grad att dödens stämma blivit en vacker melodi, att någon dag behöva vakna upp och inse att min existens var ett misslyckande, att jag misslyckades med det absolut mest grundläggande, att finnas och att vara.

       
 

RSS 2.0