I have a woman's body and a child's emotions.

 Jag bytte profilbild dagen till ära, för idag skulle Elizabeth taylor ha fyllt 81 år. Hon är, enligt min åsikt, troligen den vackraste kvinnan som satt sina fötter på vår jord. Visserligen har vi inte fått möjligheten att skåda all skönhet, men hon behöver garanterat inte slåss med allt för många för att nå en första plats.
 
  

We're all addicted to something that takes away the pain.

Det var skönt att kaoset uanför mitt huvud fick övertag för en gång skull, men att tappa kontrollen helt är inte kul. Jag tappade fattningen om verkligheten. Dock är jag för stunden nog närvarande för att kunna medge detta, trots att denna osäkerhet på verklighet och fantasi ständigt är med mig. 
Sekunder efter att munnen attakerat luften försvinner det ut genom näsborrarna, men processen genom lungorna tycks brista något extremt. I och med att jag insåg detta ökade paniken och situationen förvärrades, panik över att mina sista andetag skulle inandas under en onykter timme. Så var inte fallet, såklart. För efter en tid fylldes de inskrypta lungorna åter med luft och livet fortsatte som vanligt. Jag sökte mig till smärta för att återfå kontrollen, men vad är egenligen felet med detta? Vi alla kämpar var dag för att överleva, psykiskt liksom fysiskt.
När klockan började närma sig sjutiden var det dags att ge upp kvällen, dags att få ordning på livssituationen. Annars kanske jag hade fastnat för alltid. Jag vandrade vingligt men självsäkert genom gårdarna för att nå slutdestenationen, även kallad min säng. Efter vissa om och men låg jag slutligen där, i min egen famn, vaggad av min egen stämma. 
 

We're all crazy, some of us just hide it better than others.

  
  
 

Creativity is intelligence having fun.

Och en del av mig vill skrika ut vad som försegår innuti mitt huvud, detta av den simpla andledningen att någon ska ge mig ett gensvar. Men jag vet att det inte är att ens överväga då allt jag får är proffesionella åsikter på mitt yttre beteende. För varje felaktigt svar jag får blir verkligheten än mer avancerad, och för varje människa som säger jag förstår dig, du är inte ensam krymper jag. För jag strävar efter ett svar jag aldrig kommer att finna, och kanske är det verkligheten som blir mer uppenbar men min vilja att förstå som är det bristande. Men jag vill inte förstå mer nu, för jag har redan förstått nog. Jag vill ha ett felaktigt, fullständigt svar som efter en tid kan bli min sanning, en hjärntvätt som jag medvilligt tvingar mig själv att genomföra. För min främsta strävan är att inte förlora, men jag vill heller inte spela. 
Jag undrar varför jag alltid återvänder hit, jag ursäktar ständigt mina felsteg men kan inte annat göra än att fortsätta. Och nu är jag nervös, eller kanske till och med rädd. Vad de, liksom jag, kommer att säga och göra. Reaktioner, ord, uttryck och resultat. Medicinering är inte ett alternativ, och jag kommer aldrig lita på en människa med mer makt än mig. Men det är exakt vad de vill, diagnoserar mig efter samhällets strikta mall, och utan någon som helst självrespekt tillåter jag detta. Betyder det att jag har misslyckats, att jag i min strävan på att förså har kommit att förstöra mig själv helt? jag tvivlar på om rädslan numera sänker mig istället för att stärka mig. Men min åsikt faststår, jag kommer aldrig lita på en människa med mer makt än mig. Kanske kommer jag aldrig lita på någon fullt ut, men vad är det att klaga över egentligen? Jag har tappat allt, men när jag har hittat tillbaka kommer jag lyckas.
 

The function of music is to release us from the tyranny of conscious thought meaning.

Manisk kanske är rätt ord att beskriva mig med ändå. När eftertexten börjar rulla trycker jag på play igen, så många gånger att det tillslut sticker i ögonen. Denna vecka går kanye west och cat stevens på repeat, och jag ryser av lycka medans tonerna dansar runt i rummet. Detsamma gäller människor, med ett visst undantag såklart. Men är det inte bättre att älska något tills man inte står ut att se, höra eller känna det längre. Medans det varade var det trots allt kärlek från tårna ända ut till fingerspetsarna.
 
  
  
 
 
 
 
 

easy come, easy go.

Jag kunde inte tala och riskera att mina hemligheter skulle sipra ut, trots mitt desperata rop på hjälp så var det inte värt det. Det enda jag kunde göra var att att lägga mig ner under duntäcket som vilade mot min nakna kropp likt fluffiga sommarmoln, och hålla andan tills min fysiska överlevnadsinstinkt fick övertag om situationen. Och när jag väl låg där var jag fast. Mina ben fylldes med cement som sakta stelnade, och omöjligheten att röra sig blev snart ett faktum. Den ovana smärtan talade till mig, vänligt men bestämt. Men jag kan inte lita på något längre, för jag är förvirrad och fast mellan två verkligheter. 
Hur hanterar man rädslan för att världen kanske inte är vad man alltid trott och att din del i det hela kanske inte har den betydelse du alltid kännt till. Om det hela är en illution i ditt huvud och allt du egentligen bör sträva efter är att finna lycka. Men är det inte just det de vill att jag ska tro. Jag är kritisk men trött på detta ovetande, så jag nöjer mig med ett sådant svar för tillfället. För jag är rädd att jag kommer förlora kontrollen snart, och jag vet inte vad jag vill än.
 


The only thing I know is that I paint because I need to, and I paint whatever passes through my head without any other consideration.

 
 
  
 
jag har inte råd att somna, för vem vet vilken av alla sofie jag kommer vakna upp som imorgon? 
 


 

Not giving a fuck is the new black

Jag har med eget inisiativ placerat mig i en situation där jag tvingas tala, så jag skriver numera brev istället. Men hur mycket kan man egentligen lämna ut, vart går gränsen? Jag lägger mitt liv i deras händer, och tänk om inte orden uppskattas och den enda lösningen anses vara att placera mig i en bur likt en råtta arbetandets på L'oreal. Tänk om jag är ett fall utan lösning, eller ännu värre ett fall med lösning? Det är troligen lika bra att ljuga, att bara nämna en del. Då hoppas jag även slippa ångesten som så pålitligt alltid hälsar mig välkommen tillbaka.
 

have you ever analyzed things to the degree where you can't really remeber the difference between what's real and what you've created in your head?

 
Musiken dånar in i mina öron och jag kan inte urskilja orden, vilket lugnar mig. Egentligen tycker jag inte speciellt mycket om att lyssna på musik. Detta eftersom jag anser det som en allt för stor ansträngning för mitt överarbetade psyke. Visst är det skönt att även låta öronen uppleva denna vackra konstart som världen och dess männsklighet har givit oss, men mina känslor tar öven och min icke fungerade förmåga att kontrollera dem är för avgörande. Det är inte värt det, helt enkelt.
Men ikväll är ingenting relevant, så ikvälll höjer jag volymen, dansar med skuggorna tillhörande mina personligheter, och skålar med demonerna som lyckats smita ut. 
 

 

Everything you're running away from is in your head.





 
 
 
 
 

Beauty is about living your life and being happy with yourself inside and out, not worrying about what people think of you.



Jag har ingen motivation att skriva, hjärnan står still och varje del av min kropp värker.
Fredagen bjöd på fest och fylla. Jag vaknade av ångest och en hungrig mage.
Jag känner mig som megan fox i jennifers body, jag äter människor, manipulerar dem tills de låter rummet fyllas med mitt hänsynslösa skratt, sen går jag vidare när min energitank är fylld igen. 


 
 
 
 
 

Summer is only months away.

 

RSS 2.0