Creativity is intelligence having fun.

Och en del av mig vill skrika ut vad som försegår innuti mitt huvud, detta av den simpla andledningen att någon ska ge mig ett gensvar. Men jag vet att det inte är att ens överväga då allt jag får är proffesionella åsikter på mitt yttre beteende. För varje felaktigt svar jag får blir verkligheten än mer avancerad, och för varje människa som säger jag förstår dig, du är inte ensam krymper jag. För jag strävar efter ett svar jag aldrig kommer att finna, och kanske är det verkligheten som blir mer uppenbar men min vilja att förstå som är det bristande. Men jag vill inte förstå mer nu, för jag har redan förstått nog. Jag vill ha ett felaktigt, fullständigt svar som efter en tid kan bli min sanning, en hjärntvätt som jag medvilligt tvingar mig själv att genomföra. För min främsta strävan är att inte förlora, men jag vill heller inte spela. 
Jag undrar varför jag alltid återvänder hit, jag ursäktar ständigt mina felsteg men kan inte annat göra än att fortsätta. Och nu är jag nervös, eller kanske till och med rädd. Vad de, liksom jag, kommer att säga och göra. Reaktioner, ord, uttryck och resultat. Medicinering är inte ett alternativ, och jag kommer aldrig lita på en människa med mer makt än mig. Men det är exakt vad de vill, diagnoserar mig efter samhällets strikta mall, och utan någon som helst självrespekt tillåter jag detta. Betyder det att jag har misslyckats, att jag i min strävan på att förså har kommit att förstöra mig själv helt? jag tvivlar på om rädslan numera sänker mig istället för att stärka mig. Men min åsikt faststår, jag kommer aldrig lita på en människa med mer makt än mig. Kanske kommer jag aldrig lita på någon fullt ut, men vad är det att klaga över egentligen? Jag har tappat allt, men när jag har hittat tillbaka kommer jag lyckas.
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0