easy come, easy go.

Jag kunde inte tala och riskera att mina hemligheter skulle sipra ut, trots mitt desperata rop på hjälp så var det inte värt det. Det enda jag kunde göra var att att lägga mig ner under duntäcket som vilade mot min nakna kropp likt fluffiga sommarmoln, och hålla andan tills min fysiska överlevnadsinstinkt fick övertag om situationen. Och när jag väl låg där var jag fast. Mina ben fylldes med cement som sakta stelnade, och omöjligheten att röra sig blev snart ett faktum. Den ovana smärtan talade till mig, vänligt men bestämt. Men jag kan inte lita på något längre, för jag är förvirrad och fast mellan två verkligheter. 
Hur hanterar man rädslan för att världen kanske inte är vad man alltid trott och att din del i det hela kanske inte har den betydelse du alltid kännt till. Om det hela är en illution i ditt huvud och allt du egentligen bör sträva efter är att finna lycka. Men är det inte just det de vill att jag ska tro. Jag är kritisk men trött på detta ovetande, så jag nöjer mig med ett sådant svar för tillfället. För jag är rädd att jag kommer förlora kontrollen snart, och jag vet inte vad jag vill än.
 


Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0