Not giving a fuck is the new black

Jag har med eget inisiativ placerat mig i en situation där jag tvingas tala, så jag skriver numera brev istället. Men hur mycket kan man egentligen lämna ut, vart går gränsen? Jag lägger mitt liv i deras händer, och tänk om inte orden uppskattas och den enda lösningen anses vara att placera mig i en bur likt en råtta arbetandets på L'oreal. Tänk om jag är ett fall utan lösning, eller ännu värre ett fall med lösning? Det är troligen lika bra att ljuga, att bara nämna en del. Då hoppas jag även slippa ångesten som så pålitligt alltid hälsar mig välkommen tillbaka.
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0