We're all addicted to something that takes away the pain.

Det var skönt att kaoset uanför mitt huvud fick övertag för en gång skull, men att tappa kontrollen helt är inte kul. Jag tappade fattningen om verkligheten. Dock är jag för stunden nog närvarande för att kunna medge detta, trots att denna osäkerhet på verklighet och fantasi ständigt är med mig. 
Sekunder efter att munnen attakerat luften försvinner det ut genom näsborrarna, men processen genom lungorna tycks brista något extremt. I och med att jag insåg detta ökade paniken och situationen förvärrades, panik över att mina sista andetag skulle inandas under en onykter timme. Så var inte fallet, såklart. För efter en tid fylldes de inskrypta lungorna åter med luft och livet fortsatte som vanligt. Jag sökte mig till smärta för att återfå kontrollen, men vad är egenligen felet med detta? Vi alla kämpar var dag för att överleva, psykiskt liksom fysiskt.
När klockan började närma sig sjutiden var det dags att ge upp kvällen, dags att få ordning på livssituationen. Annars kanske jag hade fastnat för alltid. Jag vandrade vingligt men självsäkert genom gårdarna för att nå slutdestenationen, även kallad min säng. Efter vissa om och men låg jag slutligen där, i min egen famn, vaggad av min egen stämma. 
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0