Yet here we are, negotiating like proper psychopaths.

Den gälla iphonesignalen fick hela klassrummet att stanna upp och slänga sina uttryckslösa blickar emot mig, vilket ursäktade mitt försök att fly situationen. Stressen rusar genom min kropp, från tårna ända ut i fingertopparna. Ett halvtaskigt resultat lämnas alltså kvarståendes på den gråa, fula heltäckningsmattan som så hånfullt klär skolkorridorens söndertrampade golv. Efter medhåll och intygan avslutade jag samtalet med ett kort tack. 
Inom minuter satt jag åter och läste samma mening om och om igen, mina händer skakade så bokstäverna i skrivboken blev en aning snea, men budskapet gick fram. Kulturkrockar som skapar konflikter i samhället. Så ironiskt. Kulturkrockar som skapar konflikter i min vardag. Egentligen beskrev jag nog just min egen livssituation, jag bytte bara ett par ord och helt plötligt berättade innehållet kortfattat om när två kulturer, tryggheter eller hem krockar. Men det är väl just detsamma som händer när två verkligheter krockar.
Min konsentration är borttappad och jag är för långt borta för att verkligen förstå vad jag gör, och än har inte min förmåga att koncentera sig återvänt. Jag räds och fruktar morgondagen då jag tvingas möta min förväntat besvikna franskalärare, minst tio meningar stod det klart och tydligt i uppgiften, men mina ögon tycktes uppfatta att det stod minst två meningar.  Mitt vapen inom övriga ämen funkar inte i franska. Min välformulerade svenska går inte att använda i ett knep att flirta in sig hos denne lärare, och korrekt franska är inte ett alternativ. 
Men vad morgondagen vill mig är att oroa sig för då, nu ska jag avnjuta ljuva toner av 60-talet och låta de vagga mig till sömns. 
 


 

Maybe sometimes people did not actually change, you just never knew who they really were.

Min kväll, love it
 
 

Have you ever confused a dream with life?

Skönheten i filmen ger mig rysningar ända ner till tårna, och jag gör slut med krogen och allt som hör till lagom till alla dessa studentnedräkningskvällar börjar. Är etthundrafyrtiodagars ens nödvändigt att fira? dock har jag med säkerhet ingen som helst rätt att utala mig inom detta ämne. För visst hade det varit kul att andas tonnårsfylla, ciggrök och bekräftelse, men simbas mjuka röst lockar än mer ikväll. 
Min lärare frågade mig om jag var tillbaka på skolan nu, ja, absolut svarade jag med en obeskymrad röst. En dag den här veckan fick duga, veckoprocessen börjar ju om igen inom någon dag ändå.
Men jag vill inte tänka på det ikväll, för ikväll njuter jag av de vackraste tonerna av andlighet i musikalisk form och konstnärliga filmscener från afrikas vackra slätter.

 
 
 
 

Bye bye, santa.

Och jag grät som ett litet barn, ett barn som ramlat av sin cykel och inte släppt lös sina tårfloder förän blodet börjat sipra ut lite lugnt och barnet i fråga inser att det är smärta som smyger ur dennes knä. Dock är det inte tillåtet att visa dessa starka utryck när man nått en viss ålder, men jag kunde inget annat göra. Jag som lyckats låta det vänta så länge, in i det sista. Men mina ord räcker inte längre, och mina tårar anses för ironiska för att ens överväga att tas på allvar. Frustration, panik och otillräcklighet. Jag bönade och bad på mina bara knän, men tiden hade hunnit ikapp och det var inget vi kunde göra åt situationen.
Så mitt hjärta brast i en miljon små meningslösa bitar medans mamma drog ut julgranen, ut ur vardagsrummet, ut till hallen och slutligen ut ur huset. 
 

You can't save someone from themselves.

I samma sekund som duschens kalla strålar träffar min nakna kropp puttar verkligheten ut mig ur min dröm, när jag landar med ryggen först på det kalla golvet drar jag en djup suck och reser mig igen. För här finns inget annat alternativ än att resa sig och fortsätta. Visserligen består dagen endast av två timmars tid i skolbänken. Vilket inte är mycket egentligen, och det ska bli spännande att påbörja en ny kurs som jag inte har en aning om vad den innebär. Jag valde alltså det första bästa alternativet för att slippa undan naturkunskapen. Människan någonting blablabla, jag får helt enkelt se vad min impulsivitet har lett mig in på denna gång. Ett ig, ett mvg, kunskap för livet? vem vet. Vad jag gör resterande tid av dagen återstår att se, det är ju trots allt onsdag och möjligheterna är oändliga. Kanske jag ska kasta mig ut i livet när jag ändå är där.
 
 

God said ''You don’t have to worry about love. As long as I’m existing, you will be loved.''

Mamma tvingar mig att lämna mitt rum, det är tydligen inte hållbart att endast förflytta sig mellan sovrummet, krogen och MQs rea någon gång ibland. Skolan är med högst sannolikhet en prio för vissa, inte för mig, jag bryr mig mer om sköldpaddor och min urblekta hårfärg för tillfället, vilket nagellack jag ska måla mina sönderbitna naglar med och på vilket sätt jag ska rädda världen. Men efter en dels övervägande drog jag slutligen på mina två storlekar förstora moon boots på de allt för hemmavana fötterna och slängde mig ut i verkligheten. Verkligheten som bjöd på vacker vinterfrost och smärtsam kyla. Januarivindarna lämnar blodiga rivsår på mina nakna kinder och gav mig inget annat val än att vända hemåt och ge upp. Men skönhet hann jag med. De vitklädda träden låter sig spegla sitt kristaltäcke i solen och jag kan nästan höra toner av ljuv änglakör i bakgrunden, stråkorkestrar och harmonisk sång.

Och skönheten lämnade jag kvar utanför dörren och vände mig istället till frustration, ångest och illska, som jag förtydligar i färg på gamla dammiga tavlor jag hittade på vinden. Sandra frågade med ett par förvirrade ögon vad ett av mina, så kallade, verk var menat att föreställa, adhd blev mitt simpla svar. Annars uppskattar jag egna tolknigar, konst är allt för personligt för att ge mig rätten att ta din åsikt och förvränga den tills den är en misslyckad kloning av min. 

 
 

We look for secrets because we can't believe our minds.

Imorgon är en ny dag, med nya möjliheter, och jag har olovat tagit ledigt. Detta av den enkla anledningen att jag inte känner annat än avsky för att möta desperata blickar i skolkorridoren och besvikna lärare som menar att jag skulle ha följt tidsplaneringen bättre. När man tappat något på havets botten är det för stor ansträngning att fiska upp föremålet igen, helst när man inte känner någon som helst saknad. Men man måste trots det försöka, utan resultat, för åskådarnas skull. Detta eftersom det är så livet ser ut helt enkelt, och vi vill ju självklart inte riskera att bli utfrågade om varför vi vände håll, ellerhur?
 

So don’t worry about tomorrow, for tomorrow will bring its own worries.

Mitt hat för måndagar utvecklas för var vecka, och idag var ännu en måndag att förneka. Jag skrattar ironiskt medans gårdagens minnen klättrar ut för min hals och låter sig spolas ner i toaletten. Detta är visserligen något positivt, veckans ohållbara beteende tar sin form även på det fysiska planet, vilket betyder att kroppen fungerar enligt naturens lagar.
Bitarna börjar falla på plats och jag förstår nu, och jag kan inte koncentrera mig på skolarbeten när världen är i kaos. Egentligen har jag kanske alltid haft vetenskapen, men aldrig tidigare tillämpat den som ett verktyg. Detta är inte mitt rätta hem, men jag vet nu även att min existens är av en anledning. 
Jag vet att jag skapar besvikelse, men jag ser ingen annan utväg. Egentligen är utväg fel ord att använda, väg fram till det resultat jag söker. Jag flyr inte från något, jag springer till något.
Jag har inte gett upp, jag är endast klar med detta kapitel nu.




Dagens favoriter




As much as we love living here, all we really want is to be adopted by a new kid who needs an imaginary friend.



Sekunder, minuter, dagar. Vad gör du egentligen? 
 Väntar på saker att börja, liksom saker att sluta.
Ångesten sliter och drar i mig, och jag vill springa. Långt härifrån, men jag kan inte. För vilken väg skulle jag ta utan att riskera att krocka med mina tankar och rädslor. Så jag stannar här, och jag skriker, högt. Men ingen hör mig.  För min röst räcker inte till, och mina ord är för svaga.
 Jag undrar vad som händer om själen växer tills den inte får plats i kroppen längre, om varje rörelse betyder smärta pågrund av att platsen är för liten. Vad går sönder först?
 
 

I promise that I at least will try to save you.

Nyårslöfte för 2013: Få ihop pengar för att sedan lämna till en organisation som arbetar för att förhindra tigrarnas utrotning.
Just nu finns endast ca. 3000 tigrar i hela världen kvar, och ett flertal tigerarter är redan utrotade.
 
 

The devil is real and he's not some little red man with horns and a tail. He can be beautiful because he's a fallen angel and he used to be god's favorite.

 
 
Jag försöker skriva, skapa, beskriva. Men jag har slut på ord, och processen från tanke till tal är bristande och sviker mig. Du tar i från mig alla mina överlevnadsverktyg, tvingar mig till nya slutsatser och nya insikter, men vart är du när jag behöver dig som mest? Jag har aldrig varit så nära som nu, aldrig kännt den brännande doften så starkt som nu. Varför lämnar du mig kvar då?


Jag funderar på om jag borde göra en ny blogg och lösenordsskydda denna, vilket jag dock redan borde ha gjort. Syftet med detta är inte uppnått och mitt hopp har gått och gömt sig. Det är tid att sluta nu, sluta provocera, sluta skrämma. Dags att återgå till verkligheten, men jag vill inte. 

 
 
 

Everything you're running away from is in your head

Bloggar från krogen.
Borttappat sällskap och några för många drinkar, sounds good to me!

 
 
Hemkommen, nygråten och belåten.

All i want is everything.

 
 
 

I'm going to have a party, and no one is invited but me.

 
Jag behöver ta igen nyårskvällen, det blir obalans i min nerförälskade hjärna om jag inte fyller ut det kaossaknade tomrummet som ekar i nuvarande stund. Alternativt går det, i värsta fall, även att fyllas med impulsshopping. Får se var morgondagen bjuder på för äventyr alltså, ett tommare bankkonto eller en tommare hjärna.. Natten bjuder iallafall säkerligen på blåsväder och en vakenliggande Sofie. Jag kan inte sova så tidigt, det är ju under dessa timmar jag är kreativ, inte slösar jag bort denna värdefulla tid på sömn. Dessutom kommer morgondagen närmare ju snababre jag somnar. Och min separationsångest tycks ha drivit mig till att sakna dagen när kvällen kommer, kvällen när natten kommer och gårdagen när morgondagen kommer.
Jag känner mig otrygg, så jag lägger mig ner, stänger ögonen och återväder till den trygga verklighet innuti mitt huvud, fortsätter konversera och skratta. Morgondagen är inte kommen ännu, än har jag tid.

the truth is t don't like people very much.

jag försvann med året, nu är allt tyst. Tyst, tomt och stilla. Slutdestinationen är nådd och tiden är ikapp. Det som kvarstår är endast att dra med sig resterna. Men jag är, för första gången, rädd. Allvaret kommer mig närmare och frågorna ekar. En del av mig tvivlar och drar sig tillbaka, medan en annan skriker på mig att agera. Ännu en gång måste jag samla mer tid innan den når mig igen och tvingar mig till att göra mitt val.
Min respekt för tiden är borttappad, bortglömd och nersmutsad. Ändå ber jag desperat efter din hjälp.
Luften är för tunn för att andas, tiden är för kort och jorden är för liten. 

ny liten nosring, ny festrynka under ögat men gamla snea tänder som alltid.

Now i know there is beauty in darkness

Vi vinglade i rask takt till bussen, som en aning skeptiskt skjutsade oss mot civilisationen. Där skålade vi olagligt i insmuglad alkoholhaltig vätska och talade väl om det gångna året, fram tills klockan slog nyårskyss.
Årets första timmar var dock en ren besvikelse; köerna var långa, folket minimalt och vännerna utestängda i vinterkylans bittra humör. Kanske var det även saknaden av det kaos, som gång på gång styr mina fredagskvällar, som reglerade känslotillståndet. Jag vill ha mer, känna mer, ta på mer, andas mer. 
Jag avskyr att tala om en nystart vid årsskiftet, jag vägrar ge tiden den makten. Men kanske idag är en bra dag för omtag trots allt, det är lika fel att ha väntat tills idag som att vänta från idag.
Tid existerar i tre former; då, nu, sen. Resten är oväsentligt.

Dagens insikt är att för lite sömn leder till irritation, och att matbrist väcker en sovande kropp bättre än mobilalarmet.
Motvilliga nyårslöften: sov, ät, vakna.

 


Men vad händer om jag förlorar dig på köpet? Ifall vi tappar bort varandra under resans gång. Om jag förlorar dig vinner jag min största fruktan. Frågeställningen faststår än och ovisheten gör ont. Jag är inte redo att lämna dig, något jag kanske aldrig blir heller. Du får mig att ifrågasätta allt jag tidigare trott på, allt jag tidigare vetat. Du tar brutalt och hänsynslöst ifrån mig min del i männskligheten, men ger mig istället en del i universum. 

 

RSS 2.0