As much as we love living here, all we really want is to be adopted by a new kid who needs an imaginary friend.



Sekunder, minuter, dagar. Vad gör du egentligen? 
 Väntar på saker att börja, liksom saker att sluta.
Ångesten sliter och drar i mig, och jag vill springa. Långt härifrån, men jag kan inte. För vilken väg skulle jag ta utan att riskera att krocka med mina tankar och rädslor. Så jag stannar här, och jag skriker, högt. Men ingen hör mig.  För min röst räcker inte till, och mina ord är för svaga.
 Jag undrar vad som händer om själen växer tills den inte får plats i kroppen längre, om varje rörelse betyder smärta pågrund av att platsen är för liten. Vad går sönder först?
 
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0