Bye bye, santa.

Och jag grät som ett litet barn, ett barn som ramlat av sin cykel och inte släppt lös sina tårfloder förän blodet börjat sipra ut lite lugnt och barnet i fråga inser att det är smärta som smyger ur dennes knä. Dock är det inte tillåtet att visa dessa starka utryck när man nått en viss ålder, men jag kunde inget annat göra. Jag som lyckats låta det vänta så länge, in i det sista. Men mina ord räcker inte längre, och mina tårar anses för ironiska för att ens överväga att tas på allvar. Frustration, panik och otillräcklighet. Jag bönade och bad på mina bara knän, men tiden hade hunnit ikapp och det var inget vi kunde göra åt situationen.
Så mitt hjärta brast i en miljon små meningslösa bitar medans mamma drog ut julgranen, ut ur vardagsrummet, ut till hallen och slutligen ut ur huset. 
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0