God said ''You don’t have to worry about love. As long as I’m existing, you will be loved.''

Mamma tvingar mig att lämna mitt rum, det är tydligen inte hållbart att endast förflytta sig mellan sovrummet, krogen och MQs rea någon gång ibland. Skolan är med högst sannolikhet en prio för vissa, inte för mig, jag bryr mig mer om sköldpaddor och min urblekta hårfärg för tillfället, vilket nagellack jag ska måla mina sönderbitna naglar med och på vilket sätt jag ska rädda världen. Men efter en dels övervägande drog jag slutligen på mina två storlekar förstora moon boots på de allt för hemmavana fötterna och slängde mig ut i verkligheten. Verkligheten som bjöd på vacker vinterfrost och smärtsam kyla. Januarivindarna lämnar blodiga rivsår på mina nakna kinder och gav mig inget annat val än att vända hemåt och ge upp. Men skönhet hann jag med. De vitklädda träden låter sig spegla sitt kristaltäcke i solen och jag kan nästan höra toner av ljuv änglakör i bakgrunden, stråkorkestrar och harmonisk sång.

Och skönheten lämnade jag kvar utanför dörren och vände mig istället till frustration, ångest och illska, som jag förtydligar i färg på gamla dammiga tavlor jag hittade på vinden. Sandra frågade med ett par förvirrade ögon vad ett av mina, så kallade, verk var menat att föreställa, adhd blev mitt simpla svar. Annars uppskattar jag egna tolknigar, konst är allt för personligt för att ge mig rätten att ta din åsikt och förvränga den tills den är en misslyckad kloning av min. 

 
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0