the truth is t don't like people very much.

jag försvann med året, nu är allt tyst. Tyst, tomt och stilla. Slutdestinationen är nådd och tiden är ikapp. Det som kvarstår är endast att dra med sig resterna. Men jag är, för första gången, rädd. Allvaret kommer mig närmare och frågorna ekar. En del av mig tvivlar och drar sig tillbaka, medan en annan skriker på mig att agera. Ännu en gång måste jag samla mer tid innan den når mig igen och tvingar mig till att göra mitt val.
Min respekt för tiden är borttappad, bortglömd och nersmutsad. Ändå ber jag desperat efter din hjälp.
Luften är för tunn för att andas, tiden är för kort och jorden är för liten. 

ny liten nosring, ny festrynka under ögat men gamla snea tänder som alltid.

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0