the fragile, the broken; sit in circle and stay unspoken.

En vattendroppe, som lämnar en allt för tydlig spegel efter sig, rinner ner och försvinner troligen i den tropiska badrumsluften innan den skulle nått marken. Men det vet jag egentligen inget om, för min blick fastnar på den lilla springa till spegel där jag stirrar mig själv djupt, djupt in i de där känsloskiftande ögonen. Kanske är det tur att vi har en kropp att gömma själen i, för att inte avslöja vad som egentligen finns där. Och ibland är det skönt att inte riktigt känna sig själv och inte riktigt veta vem man är. Ännu ett par vattendroppar börjar nu lämna den dimmiga spegeln och en starkt avslöjande känsla verkar nu trycka sig fram, förbi både glädje och sorg, för att tillslut nå längst fram i kön. Är det normalt att känna rädsla för att avslöja sig själv? menat för sig själv.
Imman efter den både allt för långa och varma duschen tycktes på något magiskt sätt bleka de mörka partierna under mina ögon som för omvärlden avslöjar att jag inte sovit. inte igår, inte iförregår och inte natten innan dess. Men varför sova när man kan dansa discodans i sommarregnet och insupa atmosfären runt nyduschad asfalt och lavendelmålade syrenbuskar i full blomm.
När jag vaknade till ljudet av en damsugare tidigt imorse såg tankegången en aning annorlunda ut, naturligtvis. Men den heta, rykande dushstrålen väckte min kropp till liv igen, och snart har den igenimmade spegeln återgått till sitt vanliga yttre, liksom livet utanför. Klockan är 10.47 och stades alla människor lever sina liv sovandes, de förbereder sig nu slaviskt för 11-kaffet och följer de övriga rutiner som skrevs genrationer bort av människor vars gravstenar har större betydelse än döden isig. 

       
      
 
 
 
 

insomnia

hur kan jag inte känna fruktan över monstret som med garanti lurar långt där inne, bland de svartmålade träden och den dämpade musiken? har det numera kommit att bli en trygghet, för när man kollar i mörkret tillräckligt länge ser man tillslut ljus.
Första natten visade märkbara, positiva resultat, under den andra är viljan problemet. Jag gruvar mig för att återvända, för att fastna och för att låta mörkret sluka min själ i en enda röra där min kapacitet till att agera är för svag. där jag är för liten, där jag inte kan styra och riskerar liv på liv på liv. Men vad är rädsla när du alltid får en ny chans, och vad är smärta när din kropp egentligen inte känner? Är det känslan av att vakna i flås och panik som skrämmer eller är det vetenskapen om att mörkret blivit mitt hem och ljuset den fruktade arbetsplats som tvingar mina ögonlock att stanna på dagsinställning många timmar för länge. För huvudingrediensen i denna fasade blandning är inte min svaghet, inte en chans.
 
Supermoon

Don't open your eyes just yet.

och ibland önskar jag att något kunde hålla fast mig, hålla kvar mig på jorden. För känslan av att sväva iväg längre och längre bort är fortfarande en återkommande tanke. Och visst är det en frihet att veta, att vara orädd och att se möjligheter även där andra skulle uttrycka situationen som omöjlig, men du måste alltid ha i åtanke att försvinna betyder att inte komma tillbaka.
 
   
   
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Get lost in nature and find yourself.

I brist på annat utvecklade jag under gårdagen ett intresse för foto. Att köpa en kamera med pengar jag glömt jag hade var enkelt, sedan att lära mig inställningar och liknande är en mer avancerad process som fortfarande är i full gång, men finns det vilja finns det hopp. Och jag måste fakitskt erkänna mig rätt nöjd med mina oredigerade nybörjarbilder, dock kan detta, mest troligt, bero på den extremt vackra utsikten jag och min kamerakompis valde att uppelva tillsammans. Och utanför min fotografbubbla var även kvällen i närhet av perfektion, naturens skönhet matar mig bättre än den godaste söndagsmiddagen på menyn och musiken fyller min själ med lycka och kreativitet. Att fjällvandra kvällstid och vandra runt i denna givande miljö till klockan slår morgontimme är att rekomendera, med fint sällskap och ett inspirationsökande sinne.
 
 
 

I try to find the sound, but then it stopped, and I was in the darkness.

Ett steg fram och två tillbaka igen. För första gången på veckors tid har ångesten fått grepp om mig och min otillräcklighet är ett faktum. Jag räcker inte helt enkelt, och vad är då meningen med att ta plats för att aldrig nå ett tillräckligt resultat? varför vandra i samma fotspår om och om igen, bortvirrad och borttappad, ständigt trampandes på samma stig.
Och sommaren känns allt för påtvingande naket för min del, för diktatoriskt och för främmande. Ljuset för avslöjande, pressen för stark och livet för stilla. Som ett museum där varje individ är att betrakta, allt mer nogrannt än dagen innan och med skönhet eller med fördom. Men du har inget att frukta min vän, du är redan död.
 
 
 
 
 
 
 

I said, hey, girl, I'll cut your little heart out cause you made me cry.

Studenten gav mig en ursäkt att drunka i alkoholets värmande hav och landa på den svala sandbotten av ångest. För jag tog mina för höga klackar och sprang till civilisationen som skulle få mätta mitt tomrum, och jag ifrågasatte inte ens, jag följde bara med. Tills verkligheten slog mig hårt i ansiktet likt en flickvän vars pojkväns otrohet just flytit upp till ytan. Och vad gör man när alla ständigt försvinner och du själv är fastborrad i marken utan kapacitet att följa efter? 
Jag la skulden på någon annan, när jag egentligen vet att detta är mitt, bara mitt. Men tack för kunskap och tack för erfarenhet.
 
 
 
 

I dont know where i'm going but i promise it won't be boring

Studentider och fest, borde även jag börja fira detta faktum, skrika studentfraser och dricka billigt vin till bakisfrukosten. Men jag ser inte riktigt meningen med denna form av firande, glädje är alltid att fira, men just på detta sätt tilltalar mig inte. Nog är jag, som ofta beskrivet, ett fan av vilda utenätter och begreppet för mycket, men att göra dessa saker bara för att det ska vara så attraherar mig inte. Och någonstans där mitt i allt kaos fann jag en kännsla av avundsjuka, men när kaoset lagt sig insåg jag att jag misstolkat mina känslor, för vad jag egentligen känner är empati. För jag känner, utan att ljuga ens för mig själv, inget som helst behov av att vara med i gemenskapen, jag är ju redan klar med detta kappitel. Men jag förstår känslan, rädsla för att något ska ta slut, oj vad jag förstår känslan. För visst är det svårt att veta vad man vill och vart man är påväg när man knappt vet vem man är, och visst är det svårt att säga emot när vi alltid fått lära oss att lyda och följa strömmen.
Jag är tacksam att jag drog mig ur detta samhälle innan jag blev brutalt utpekad och utsparkad. Jag är tacksam att jag inte känner det minsta behov av att pressa fram ett leende till ett par tvivlande ögon eller att skrika ut sin glädje där man egentligen vill skrika ut sin sorg, för pressen att måsta ha kul, att måsta kunna finasiera sin student och framförallt att måsta orka socialisera sig natt efter natt känns enligt min åsikt lite väl ytlig.
Och slutligen, imorgon är det student och jag har inte börjat fira detta faktum, börjat supa in dagen eller köpt någon vit klänning att spilla ner på ett flak. Men det känns mer än okej, bättre än bra och precist som jag vill ha det.
 
 

RSS 2.0