I dont know where i'm going but i promise it won't be boring

Studentider och fest, borde även jag börja fira detta faktum, skrika studentfraser och dricka billigt vin till bakisfrukosten. Men jag ser inte riktigt meningen med denna form av firande, glädje är alltid att fira, men just på detta sätt tilltalar mig inte. Nog är jag, som ofta beskrivet, ett fan av vilda utenätter och begreppet för mycket, men att göra dessa saker bara för att det ska vara så attraherar mig inte. Och någonstans där mitt i allt kaos fann jag en kännsla av avundsjuka, men när kaoset lagt sig insåg jag att jag misstolkat mina känslor, för vad jag egentligen känner är empati. För jag känner, utan att ljuga ens för mig själv, inget som helst behov av att vara med i gemenskapen, jag är ju redan klar med detta kappitel. Men jag förstår känslan, rädsla för att något ska ta slut, oj vad jag förstår känslan. För visst är det svårt att veta vad man vill och vart man är påväg när man knappt vet vem man är, och visst är det svårt att säga emot när vi alltid fått lära oss att lyda och följa strömmen.
Jag är tacksam att jag drog mig ur detta samhälle innan jag blev brutalt utpekad och utsparkad. Jag är tacksam att jag inte känner det minsta behov av att pressa fram ett leende till ett par tvivlande ögon eller att skrika ut sin glädje där man egentligen vill skrika ut sin sorg, för pressen att måsta ha kul, att måsta kunna finasiera sin student och framförallt att måsta orka socialisera sig natt efter natt känns enligt min åsikt lite väl ytlig.
Och slutligen, imorgon är det student och jag har inte börjat fira detta faktum, börjat supa in dagen eller köpt någon vit klänning att spilla ner på ett flak. Men det känns mer än okej, bättre än bra och precist som jag vill ha det.
 
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0