the fragile, the broken; sit in circle and stay unspoken.

En vattendroppe, som lämnar en allt för tydlig spegel efter sig, rinner ner och försvinner troligen i den tropiska badrumsluften innan den skulle nått marken. Men det vet jag egentligen inget om, för min blick fastnar på den lilla springa till spegel där jag stirrar mig själv djupt, djupt in i de där känsloskiftande ögonen. Kanske är det tur att vi har en kropp att gömma själen i, för att inte avslöja vad som egentligen finns där. Och ibland är det skönt att inte riktigt känna sig själv och inte riktigt veta vem man är. Ännu ett par vattendroppar börjar nu lämna den dimmiga spegeln och en starkt avslöjande känsla verkar nu trycka sig fram, förbi både glädje och sorg, för att tillslut nå längst fram i kön. Är det normalt att känna rädsla för att avslöja sig själv? menat för sig själv.
Imman efter den både allt för långa och varma duschen tycktes på något magiskt sätt bleka de mörka partierna under mina ögon som för omvärlden avslöjar att jag inte sovit. inte igår, inte iförregår och inte natten innan dess. Men varför sova när man kan dansa discodans i sommarregnet och insupa atmosfären runt nyduschad asfalt och lavendelmålade syrenbuskar i full blomm.
När jag vaknade till ljudet av en damsugare tidigt imorse såg tankegången en aning annorlunda ut, naturligtvis. Men den heta, rykande dushstrålen väckte min kropp till liv igen, och snart har den igenimmade spegeln återgått till sitt vanliga yttre, liksom livet utanför. Klockan är 10.47 och stades alla människor lever sina liv sovandes, de förbereder sig nu slaviskt för 11-kaffet och följer de övriga rutiner som skrevs genrationer bort av människor vars gravstenar har större betydelse än döden isig. 

       
      
 
 
 
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0