At the end of the day, it doesn't matter what anybody thinks as long as you're happy

Jag börjar tappa det. Jag visste inte vart det skulle börja eller vart det skulle sluta, men nog hade jag förväntat mig en annorlunda början. Visst är jag tacksam, absolut, det är vad jag ville. Men trots allt finns en saknad och oro. Och jag skäms över mina känslor, men vad kan jag åt detta göra mer än att följa efter och på så sätt se vart jag hamnar. Någonstans önskar jag att jag var annorlunda än jag är. För jag känner inte som ni, och jag har inte förmågan att känna de känslor ni strävar efter att finna. Fast det är ett privilegium, även om jag inte lyckas. 
 Men jag ler åt min egen dödsdom, jag längtar tills den dag jag är tom. För jag har talat utan någon som lyssnar, jag har förespråkat sanning utan någon som tror. Vilket inte är menat som en kritik utan ett simpelt faktum, utan någon att beskylla. Det finns ingen att lägga över ansvaret på, för det är större än människans sinne.
Ibland tror jag att jag helt enkelt tappat fattningen, men när smärtan bränner och marken fortsätter att röra på sig trots att jag står still finns inget annat att förlita sig på.
 
 

Let your smile change the world. Don't let the world change your smile.

Jag fyllde tomrummet med ting som gav mig känslan av liv, men tillslut blev även de mest utomstående stunderna vardag och alla de skrikiga färgerna tycktes på något sätt blekna

Och det är hopplöst, för man kan inte rädda någon som redan är död. 

 


Let's go and see the stars, the milky way or even Mars.

 
   

 
 
 

 
 
 
 
 

1 Corinthians 16:14

Det värsta är att jag inte ens vet när det hände. Föddes jag utan privilegium att leva eller var jag bara så upptagen med att känna att jag missade min egen begravning? Det är en ständig kamp mellan att känna och förneka. Men hur kan man förneka det faktum att jag inte ens vet om jag lever längre, eller om jag någonsin har gjort det?
Jag måste känna något nu, något annat än mitt. Jag vill ha mer tills allt faller. Andas tills luften är slut, känna tills jag spricker, finnas tills jag inte får plats längre. Framtiden upplyser mig dock om att vad jag egentligen vill är att sluta känna, att stänga av och andas. Men jag måste falla först. Jag måste hinna till toppen innan jag kastar mig ut för att låta min kropp möta marken.
 
    
   
Korn är mitt enda nattsällskap och jag älskar det. 
 
 

Believe in yourself when nobody believes in you.

Trots mina varma tankar dansar helt andra ord ut ur min mun, när allt jag egentligen ville var att någon skulle stanna. Och mina muskler tycktes inte klara vägen fram till skicka på min iphone, var det mitt samvete över den sena timmen eller något annat? Men den bittra sanningen är att känslan ibland äter av mig, och varje tugga gör ont. Jag klarar helt enkelt inte av dessa relationer, och utan avseende att sätta mig själv i offerpossition kan jag erkänna mig själv som en allt för komplicerad individ för att se bortom skavankerna. Men det har alltid varit mitt eget val, dock finns det stunder jag önskar att situationen var annorlunda. Kanske om jag på något sätt kunde låta mina hispiga känslor blekna, men oavsett vad som visas utåt finns de alltid där. Hur kan något som anses som min främsta styrka även vara min största svaghet? 
Och det skulle vara skönt om någon kallar mig galen, så jag slipper invänta rymdfarkoster som aldrig dyker upp, eller förvänta mig saker att ske som aldrig inträffar. Varje meningslös tår som trotsar mig och smiter blir större och varje sår blir djupare för var dag. Kanske jag måste nå botten för att sedan vända, eller så väntar jag endast på att sprängas. Men jag tror med säkerhet att allt sker av en anledning, och vilken annan aledning skulle det vara än att jag inte är menad att existrera här. Förklaringen är, när jag tänker efter, självklar, men jag tvivlar på att jag är redo att förstå.
För det hela inebär så mycket mer, och allt är så mycket större än vad vi är vana.
 
   

 
 
 


 

Never give up on what you really want to do. The person with big dreams is more powerful than one with all the facts.

Hur skulle jag möjligen kunna klara mig genom skolan när jag inte är här. Trots att jag sitter här är min mentalitet i antarktis, egypten, asien. Överallat förutom här. Här i östersund, här bland snökaos och ytliga ungdomar som yrar omkring i hopp om att skina mest. Kanske är det de tunga molnen på himlen som påverkar mig, eller så är det helt enkelt såhär livet ser ut. Jag måste springa nu, och de påminner mig ständigt om att det inte går att fly från sina känslor. Men jag kan inte stanna på en plats som ger mig denna panik, jag måste fly innan överlevnadsinstikterna tar över och flyr åt mig. Men vart skulle jag möjligtvis kunna ta vägen, för när natten kommer är jag lika ensam där som här, lika borttappad och lika tom på hopp. Medvetet har jag själv valt den ensama vägen, vilken jag fortfarande vandrar med glädje. Men i just denna stund saknar jag något jag aldrig ens haft. Går det ens?
 
Jag önskar att jag var en sköldpadda med hela havet som mitt hem, med möjlighet att simma bland korallrev och clownfiskar. Jag umgås heldre med fiskar än desperata ungdomar, fast i och för sig umgås jag för tillfället heldre med en skål popcorn än dessa ungdomar också.
 
  

siameskatt ding, ding, dong.

   
 
 

Logic will get you from a to b, imagination will take you everywhere.

Sportlovet stormar förbi, liksom vinden utanför mitt fönster. Pågrund av vädret kan jag inte ta mig till stan, vilket visserligen är lite skönt. Att slippa människor och få vara för sig själv är ganska underbart ibland, speciellt för en person som jag själv. Just denna vecka hade jag dock planerat in en dejt med en vän, men jag får helt enkelt se när vädret tänker tillåta detta. Sålänge kollar jag på my little pony och spelar skippo. Det är ju också en sport, kortspelet alltså.
   
   
 
 
 

Alcohol doesn't solve any problems, but then again neither does milk.

Fredagen kommer lägligt även denna vecka, och vad jag hade saknat dig. Jag lät mig förvirra verkligeheten med en annan, vilket var avkopplande och väl behövande. Kvällen i övrigt är inget min energi räcker till för att minnas särskilt specifikt. Den var bra, faktist väldigt bra. Jag dansade vildare än en uppknuten balong och drack gratisdrink på gratisdrink. Dock är barbent och femton centimetersklackar inget att rekomendera en februarinatt i östersund, helst inte när väderprognosen berättar om storm och snöoväder. Men vad är kyla när solariebrända ben får skina i takt med det blinkande ljuset från dansgolvet? Vill man vara fin får man lida pin, och självklart är det värt det.
Jag gjorde en halvdan walk of shame från mcdonalds efter nattens värsta festligheter. Jag äcklas av denna mat, ändå fick en vegitarisk burgare mätta min ensamhet denna nattliga timme. Utan alkoholet som dansade kring det pulserande blodet i mina ådror hade detta aldrig hänt, inte en chans. Kanske var det karma som puttade mig sekunder efter jag klev ut på den hala isen utanför dörren till just mcdonalds. Det måste ha sett en aning roligt ut, afrotide sittandes i all sin ensamhet vid ett fönsterbord, stirrande ut i tomma intet. Mitt bland stadens alla fulla ungdomar. Som tur var anlände taxin snarast och jag fick återvända till att vara sofie igen. Pågrund av en avsaknad på efterfest fick några fyllesamtal roa mig, jag talade ut mina aggressioner till människor vars namn jag tappat. Stackars människor. Men kanske de, liksom jag, fick ett gott skratt emellanåt. 
 

I just need a break from life.

Skillnaden är att jag inte vill åka med tanke att fly, jag vill åka för att jag måste. Jag behöver tid för att samla mod, för att kunna göra det jag en gång blev tilldelad att göra. Att ständigt slitas mellan två ting är frustrerande och utmattande, men jag kommer närmare sanningen för var dag. Och trots en rädsla har jag tro, tro på något större. Något som är större än det mänsliga sinnet kan uppfatta och ta in. Jag gav upp när jag fick min frågeställning bekräftat. Det är inte jag, det är ni. Dock måste jag vara säker för att göra mitt val, att stanna eller att åka. För det finns ingen chans att ändra sig när beslutet är taget, och ingen att luta sig mot när färjan har gått. 
 
   
   
 
 
 

RSS 2.0