1 Corinthians 16:14

Det värsta är att jag inte ens vet när det hände. Föddes jag utan privilegium att leva eller var jag bara så upptagen med att känna att jag missade min egen begravning? Det är en ständig kamp mellan att känna och förneka. Men hur kan man förneka det faktum att jag inte ens vet om jag lever längre, eller om jag någonsin har gjort det?
Jag måste känna något nu, något annat än mitt. Jag vill ha mer tills allt faller. Andas tills luften är slut, känna tills jag spricker, finnas tills jag inte får plats längre. Framtiden upplyser mig dock om att vad jag egentligen vill är att sluta känna, att stänga av och andas. Men jag måste falla först. Jag måste hinna till toppen innan jag kastar mig ut för att låta min kropp möta marken.
 
    
   
Korn är mitt enda nattsällskap och jag älskar det. 
 
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0