Believe in yourself when nobody believes in you.

Trots mina varma tankar dansar helt andra ord ut ur min mun, när allt jag egentligen ville var att någon skulle stanna. Och mina muskler tycktes inte klara vägen fram till skicka på min iphone, var det mitt samvete över den sena timmen eller något annat? Men den bittra sanningen är att känslan ibland äter av mig, och varje tugga gör ont. Jag klarar helt enkelt inte av dessa relationer, och utan avseende att sätta mig själv i offerpossition kan jag erkänna mig själv som en allt för komplicerad individ för att se bortom skavankerna. Men det har alltid varit mitt eget val, dock finns det stunder jag önskar att situationen var annorlunda. Kanske om jag på något sätt kunde låta mina hispiga känslor blekna, men oavsett vad som visas utåt finns de alltid där. Hur kan något som anses som min främsta styrka även vara min största svaghet? 
Och det skulle vara skönt om någon kallar mig galen, så jag slipper invänta rymdfarkoster som aldrig dyker upp, eller förvänta mig saker att ske som aldrig inträffar. Varje meningslös tår som trotsar mig och smiter blir större och varje sår blir djupare för var dag. Kanske jag måste nå botten för att sedan vända, eller så väntar jag endast på att sprängas. Men jag tror med säkerhet att allt sker av en anledning, och vilken annan aledning skulle det vara än att jag inte är menad att existrera här. Förklaringen är, när jag tänker efter, självklar, men jag tvivlar på att jag är redo att förstå.
För det hela inebär så mycket mer, och allt är så mycket större än vad vi är vana.
 
   

 
 
 


 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0