At the end of the day, it doesn't matter what anybody thinks as long as you're happy

Jag börjar tappa det. Jag visste inte vart det skulle börja eller vart det skulle sluta, men nog hade jag förväntat mig en annorlunda början. Visst är jag tacksam, absolut, det är vad jag ville. Men trots allt finns en saknad och oro. Och jag skäms över mina känslor, men vad kan jag åt detta göra mer än att följa efter och på så sätt se vart jag hamnar. Någonstans önskar jag att jag var annorlunda än jag är. För jag känner inte som ni, och jag har inte förmågan att känna de känslor ni strävar efter att finna. Fast det är ett privilegium, även om jag inte lyckas. 
 Men jag ler åt min egen dödsdom, jag längtar tills den dag jag är tom. För jag har talat utan någon som lyssnar, jag har förespråkat sanning utan någon som tror. Vilket inte är menat som en kritik utan ett simpelt faktum, utan någon att beskylla. Det finns ingen att lägga över ansvaret på, för det är större än människans sinne.
Ibland tror jag att jag helt enkelt tappat fattningen, men när smärtan bränner och marken fortsätter att röra på sig trots att jag står still finns inget annat att förlita sig på.
 
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0