My interest in the sun and the moon, in the morning and the evening, compels me to solitude.

Det står något form av staket där, för att förhindra att falla över kanten. Och ibland går jag för nära, och ibland måste jag till och med hålla mig fast för att inte falla. Där nere hörs musik och lockande skratt, men fallet skulle betyda dödsdom, för ingen kan väl falla så långt utan att slå i? Här finns ingen stege, här finns ingen återvändo. Så håll dig till vägen, med blicken riktad mot horisonten.
Men jag håller kvar i min alternativa värld, för när man har satt sin fot där så kan man inte längre förneka det. Jag vet ju det, jag har ju beskådat detta med mina egna ögon, jag har ju låtit doften röra vid mina näsborrar, och musiken, musiken har talat till min själ. Jag har känt med min kropp och jag har känt med mitt sinne. Det är verklighet, det är sanning, min egenskapade oexisterande värld.
 
 

Comments:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0