Someone i loved gave me a box full of darkness. It took me years to understand that this, too, was a gift.

 För första gången sen i oktober känner jag en längtan att leva, jag känner genuin lycka till livet och min del i universum. Jag vill mer än att bara finnas, mer än att bara överleva dagen för att sedan överväga om nästa är värd någonting alls. Jag har återupptagit kontakten med något jag trodde var borttappat, jag har vaknat ur en koma som varat allt för länge. Och trots att jag ur vissa aspekter kan erkänna mig ha förlorat närmare ett år är allt jag känner tacksamhet. Jag kommer aldrig döma en människa för deras psykiska ostabilitet, för jag har vandrat på de mörkaste stigarna och jag har suttit sida vid sida och konversrat med döden. 
Jag vill inte skämmas över denna perod i mitt liv, jag vill manifestera detta som något vackert. Jag har vunnit mer än jag förlorat. För när allting kommer omkring så spelar varken betyg, socialt status eller andra ytliga ting någon viktig roll i livet. Universum kommer alltid ge oss det vi vill ha, ibland visste vi bara inte vad det var vi faktist ville, och att vägen dit inte var den vi förväntat oss.

   
   
 

 

Karma, the law of attraction, quantum physics are all different terms describing the same ancient concept; we create our reality.

 
Homeopatmedicinen som lovade mig slippa sömnlösa nätter tycks inte fungera särskilt bra, och kanske är det till och med värre nu. Förr låg problemet i min vilja, att jag ärligt inte ville lägga mig ner och låta tankar vandra fritt för att sedan komma att förstöra mig, men nu har dock problemet istället övergått till det fysiska. Men inte gör det mig något ont, egentligen. För jag idoliserar natten, hur alla stunder från dagen tycks få en djupare mening och varje händelse är att analysera med mer passion, hur lätt det är att låta sig försvinna in i något annat, för här och nu existerar bara jag.
Annars verkar mitt homeopatbesök ha vägt upp det, enligt min studentbudget, dyra priset. Tydligen är det min livmoder, om jag minns rätt, som fått en infektion efter ett vaccinintag jag gjort för ett antal år sedan, vilket resulterar i diversa fysiska liksom psykiska skador och problem. Människokroppen är fascinerande, dock kanske en aning mindre rolig när den bestämmer sig för att ta en paus. Men trots att varje människa är problemets orsak är varje människa även problemets lösning, för att citera någon filosof jag glömt namnet på.
Jag tappar verkligheten när jag gör mig ensam, men inte är det lätt att vara social och kamratlig när man enligt matochsov-klockan borde gå och lägga sig den tid ni går upp, och tvärtom. När ni sover ligger jag istället med min iphone och skriver suddiga texter med lika suddiga bilder att publicera på en smådeppig blogg. 
 
 

everything has beauty. But not everyone ses it.

För jag trivs så bra, på gränsen mellan verklighet och fantasi. Där skönhet får konkurera ut obehag och adrenalinet ständigt tillåts pumpa i mina ådror. Där färgerna är starkare och konturerna suddigare. Där hat och kärlek ständigt behöver balanseras för det perfekta reslutatet, den perfekta verkligheten. För när jag befinner mig där är jag orädd och trygg, trots paranoida upplevelser som förföljer mig är jag än mer trygg. Jag uppskattar att få känna och konversera, även om publiken vissa gånger endast är jag själv. Någonstans på vägen till att tappa bort mig själv hittade jag hem. Kartan är skrämmande men vackrare än en tidig sommarmorgon, och det är en konst att finna den. Men jag blev rädd och vände tillbaka igen, för det är livsfarligt att falla för djupt, där väntar mörker och planlös galenhet. Och väl fast; ja, då är det lika bra att släppa taget. 
Denna dag kommer dock att anlända, inte idag, inte imorgon, inte ens nästa vecka, men i framtiden. Då mörker kommer kännas lockande och varmt, och inte pågrund av att världens alla färger skiner för starkt eller för intensivt, utan endast för att tiden är den rätta. Ibland förundrar vi oss själva med åsikter vi inte visste vi hade, men att frukta detta är den enda motgången. 
 Dock vet jag inte om mina vänliga ord är en skönhet till sanning eller en simpel hjärntvätt för att överleva. Men även om jag är på god väg att förlora mitt sinne är jag lyckligare i denna stund än tidigare. Jag trodde att jag behövde försvinna för att finna sanning, men kunskapen fann jag när jag slöt mina ögonlock. Konst i form av musik, ord och övrigt keativt skapande har banat vägen till en värld där ytlighet inte existerar men skönhet styr.
Tid är ovesäntligt och ångestladdat, varje natt när jag somnar vill jag dö för att sedan återfödas i takt med att solen målar jordens gröna slätter och värmer de böljande haven.
 
   
   
 

Springtime is the land awakening. The March winds are the morning yawn.

Jag, som har haft extrem sommarångest sen jullovets finaldag, kände under gårdagen någon form av längtan. En längtan efter värme, svala nätter och fågelkvitter, allt det jag i försvartposition har förträngt existensen av. Jag som dagligen har intalat mig själv att det är november, vecka på vecka, kanske numera kan acceptera att sommaren faktist lurar bakom hörnet, och så småningom uppskatta detta faktum. 
Under min korta promenad genom gågatan hann jag troligen se fler människor än jag gjort under hela vintern, menat att östersundsborna vågat sig trotsa mönstret och tagit sig ut. Men det finns ingen kraft som lockar mer än solen så detta är fullt förstårligt från min sida.


A friend is someone who gives you total freedom to be yourself.

Jag är så tacksam att denna vackra prinsessa har flytta in hos mig. Jag kommer mest troligt lägga varje sekund av de kommande veckorna på att mysas med min nya bebis. Jag är mamma på heltid nu och jag totalälskar det.
 

And so remember, it's better to burn out than to fade away

Jag krashade under morgonen, nu är jag tom. På känslor, på ord, på tankar. Verkligheten smyger sig sakta fram och talar obeskymrat till mig, men jag är inte intresserad. För efter en tid blir även smärta bekvämt, när den är dig van. Vad extremt frustrerande det är att man själv kan begränsa sig så pass mycket, menat omedvetet. 
För den svårtaste delen i din återhämtning är när du inser att du faktist inte längre vill bli räddad, och det faktum att jag missat så pass mycket att bara eftertexten numera står i fokus kommer bryta ner mig att vakna upp till. 
 
   
 
 

You say this is suicide? I say this is a war. And I'm losing the battle.

Men jag är rädd för mitt agerande, för jag väntar bara på den dag jag kommer tappa det. Den dag jag kommer kasta mig ut för att sedan märka att jag aldrig fick de vingar jag intalat mig ha.
Jag är rädd för mina egna känslor, hur de styr mig. Det var inte mörkret, tystanden eller ensamheten i sig som skrämde mig, det var makten. Kunskapen att veta att om jag vill kan jag försvinna, för här finns ingen som stoppar mig. Och med natten kom paniken, och i dåvarande stund var det inte längre mitt val.
 

At the end of the day, it doesn't matter what anybody thinks as long as you're happy

Jag börjar tappa det. Jag visste inte vart det skulle börja eller vart det skulle sluta, men nog hade jag förväntat mig en annorlunda början. Visst är jag tacksam, absolut, det är vad jag ville. Men trots allt finns en saknad och oro. Och jag skäms över mina känslor, men vad kan jag åt detta göra mer än att följa efter och på så sätt se vart jag hamnar. Någonstans önskar jag att jag var annorlunda än jag är. För jag känner inte som ni, och jag har inte förmågan att känna de känslor ni strävar efter att finna. Fast det är ett privilegium, även om jag inte lyckas. 
 Men jag ler åt min egen dödsdom, jag längtar tills den dag jag är tom. För jag har talat utan någon som lyssnar, jag har förespråkat sanning utan någon som tror. Vilket inte är menat som en kritik utan ett simpelt faktum, utan någon att beskylla. Det finns ingen att lägga över ansvaret på, för det är större än människans sinne.
Ibland tror jag att jag helt enkelt tappat fattningen, men när smärtan bränner och marken fortsätter att röra på sig trots att jag står still finns inget annat att förlita sig på.
 
 

Let your smile change the world. Don't let the world change your smile.

Jag fyllde tomrummet med ting som gav mig känslan av liv, men tillslut blev även de mest utomstående stunderna vardag och alla de skrikiga färgerna tycktes på något sätt blekna

Och det är hopplöst, för man kan inte rädda någon som redan är död. 

 


Let's go and see the stars, the milky way or even Mars.

 
   

 
 
 

 
 
 
 
 

1 Corinthians 16:14

Det värsta är att jag inte ens vet när det hände. Föddes jag utan privilegium att leva eller var jag bara så upptagen med att känna att jag missade min egen begravning? Det är en ständig kamp mellan att känna och förneka. Men hur kan man förneka det faktum att jag inte ens vet om jag lever längre, eller om jag någonsin har gjort det?
Jag måste känna något nu, något annat än mitt. Jag vill ha mer tills allt faller. Andas tills luften är slut, känna tills jag spricker, finnas tills jag inte får plats längre. Framtiden upplyser mig dock om att vad jag egentligen vill är att sluta känna, att stänga av och andas. Men jag måste falla först. Jag måste hinna till toppen innan jag kastar mig ut för att låta min kropp möta marken.
 
    
   
Korn är mitt enda nattsällskap och jag älskar det. 
 
 

Logic will get you from a to b, imagination will take you everywhere.

Sportlovet stormar förbi, liksom vinden utanför mitt fönster. Pågrund av vädret kan jag inte ta mig till stan, vilket visserligen är lite skönt. Att slippa människor och få vara för sig själv är ganska underbart ibland, speciellt för en person som jag själv. Just denna vecka hade jag dock planerat in en dejt med en vän, men jag får helt enkelt se när vädret tänker tillåta detta. Sålänge kollar jag på my little pony och spelar skippo. Det är ju också en sport, kortspelet alltså.
   
   
 
 
 

Alcohol doesn't solve any problems, but then again neither does milk.

Fredagen kommer lägligt även denna vecka, och vad jag hade saknat dig. Jag lät mig förvirra verkligeheten med en annan, vilket var avkopplande och väl behövande. Kvällen i övrigt är inget min energi räcker till för att minnas särskilt specifikt. Den var bra, faktist väldigt bra. Jag dansade vildare än en uppknuten balong och drack gratisdrink på gratisdrink. Dock är barbent och femton centimetersklackar inget att rekomendera en februarinatt i östersund, helst inte när väderprognosen berättar om storm och snöoväder. Men vad är kyla när solariebrända ben får skina i takt med det blinkande ljuset från dansgolvet? Vill man vara fin får man lida pin, och självklart är det värt det.
Jag gjorde en halvdan walk of shame från mcdonalds efter nattens värsta festligheter. Jag äcklas av denna mat, ändå fick en vegitarisk burgare mätta min ensamhet denna nattliga timme. Utan alkoholet som dansade kring det pulserande blodet i mina ådror hade detta aldrig hänt, inte en chans. Kanske var det karma som puttade mig sekunder efter jag klev ut på den hala isen utanför dörren till just mcdonalds. Det måste ha sett en aning roligt ut, afrotide sittandes i all sin ensamhet vid ett fönsterbord, stirrande ut i tomma intet. Mitt bland stadens alla fulla ungdomar. Som tur var anlände taxin snarast och jag fick återvända till att vara sofie igen. Pågrund av en avsaknad på efterfest fick några fyllesamtal roa mig, jag talade ut mina aggressioner till människor vars namn jag tappat. Stackars människor. Men kanske de, liksom jag, fick ett gott skratt emellanåt. 
 

I have a woman's body and a child's emotions.

 Jag bytte profilbild dagen till ära, för idag skulle Elizabeth taylor ha fyllt 81 år. Hon är, enligt min åsikt, troligen den vackraste kvinnan som satt sina fötter på vår jord. Visserligen har vi inte fått möjligheten att skåda all skönhet, men hon behöver garanterat inte slåss med allt för många för att nå en första plats.
 
  

We're all addicted to something that takes away the pain.

Det var skönt att kaoset uanför mitt huvud fick övertag för en gång skull, men att tappa kontrollen helt är inte kul. Jag tappade fattningen om verkligheten. Dock är jag för stunden nog närvarande för att kunna medge detta, trots att denna osäkerhet på verklighet och fantasi ständigt är med mig. 
Sekunder efter att munnen attakerat luften försvinner det ut genom näsborrarna, men processen genom lungorna tycks brista något extremt. I och med att jag insåg detta ökade paniken och situationen förvärrades, panik över att mina sista andetag skulle inandas under en onykter timme. Så var inte fallet, såklart. För efter en tid fylldes de inskrypta lungorna åter med luft och livet fortsatte som vanligt. Jag sökte mig till smärta för att återfå kontrollen, men vad är egenligen felet med detta? Vi alla kämpar var dag för att överleva, psykiskt liksom fysiskt.
När klockan började närma sig sjutiden var det dags att ge upp kvällen, dags att få ordning på livssituationen. Annars kanske jag hade fastnat för alltid. Jag vandrade vingligt men självsäkert genom gårdarna för att nå slutdestenationen, även kallad min säng. Efter vissa om och men låg jag slutligen där, i min egen famn, vaggad av min egen stämma. 
 

We're all crazy, some of us just hide it better than others.

  
  
 

Creativity is intelligence having fun.

Och en del av mig vill skrika ut vad som försegår innuti mitt huvud, detta av den simpla andledningen att någon ska ge mig ett gensvar. Men jag vet att det inte är att ens överväga då allt jag får är proffesionella åsikter på mitt yttre beteende. För varje felaktigt svar jag får blir verkligheten än mer avancerad, och för varje människa som säger jag förstår dig, du är inte ensam krymper jag. För jag strävar efter ett svar jag aldrig kommer att finna, och kanske är det verkligheten som blir mer uppenbar men min vilja att förstå som är det bristande. Men jag vill inte förstå mer nu, för jag har redan förstått nog. Jag vill ha ett felaktigt, fullständigt svar som efter en tid kan bli min sanning, en hjärntvätt som jag medvilligt tvingar mig själv att genomföra. För min främsta strävan är att inte förlora, men jag vill heller inte spela. 
Jag undrar varför jag alltid återvänder hit, jag ursäktar ständigt mina felsteg men kan inte annat göra än att fortsätta. Och nu är jag nervös, eller kanske till och med rädd. Vad de, liksom jag, kommer att säga och göra. Reaktioner, ord, uttryck och resultat. Medicinering är inte ett alternativ, och jag kommer aldrig lita på en människa med mer makt än mig. Men det är exakt vad de vill, diagnoserar mig efter samhällets strikta mall, och utan någon som helst självrespekt tillåter jag detta. Betyder det att jag har misslyckats, att jag i min strävan på att förså har kommit att förstöra mig själv helt? jag tvivlar på om rädslan numera sänker mig istället för att stärka mig. Men min åsikt faststår, jag kommer aldrig lita på en människa med mer makt än mig. Kanske kommer jag aldrig lita på någon fullt ut, men vad är det att klaga över egentligen? Jag har tappat allt, men när jag har hittat tillbaka kommer jag lyckas.
 

easy come, easy go.

Jag kunde inte tala och riskera att mina hemligheter skulle sipra ut, trots mitt desperata rop på hjälp så var det inte värt det. Det enda jag kunde göra var att att lägga mig ner under duntäcket som vilade mot min nakna kropp likt fluffiga sommarmoln, och hålla andan tills min fysiska överlevnadsinstinkt fick övertag om situationen. Och när jag väl låg där var jag fast. Mina ben fylldes med cement som sakta stelnade, och omöjligheten att röra sig blev snart ett faktum. Den ovana smärtan talade till mig, vänligt men bestämt. Men jag kan inte lita på något längre, för jag är förvirrad och fast mellan två verkligheter. 
Hur hanterar man rädslan för att världen kanske inte är vad man alltid trott och att din del i det hela kanske inte har den betydelse du alltid kännt till. Om det hela är en illution i ditt huvud och allt du egentligen bör sträva efter är att finna lycka. Men är det inte just det de vill att jag ska tro. Jag är kritisk men trött på detta ovetande, så jag nöjer mig med ett sådant svar för tillfället. För jag är rädd att jag kommer förlora kontrollen snart, och jag vet inte vad jag vill än.
 


Not giving a fuck is the new black

Jag har med eget inisiativ placerat mig i en situation där jag tvingas tala, så jag skriver numera brev istället. Men hur mycket kan man egentligen lämna ut, vart går gränsen? Jag lägger mitt liv i deras händer, och tänk om inte orden uppskattas och den enda lösningen anses vara att placera mig i en bur likt en råtta arbetandets på L'oreal. Tänk om jag är ett fall utan lösning, eller ännu värre ett fall med lösning? Det är troligen lika bra att ljuga, att bara nämna en del. Då hoppas jag även slippa ångesten som så pålitligt alltid hälsar mig välkommen tillbaka.
 

have you ever analyzed things to the degree where you can't really remeber the difference between what's real and what you've created in your head?

 
Musiken dånar in i mina öron och jag kan inte urskilja orden, vilket lugnar mig. Egentligen tycker jag inte speciellt mycket om att lyssna på musik. Detta eftersom jag anser det som en allt för stor ansträngning för mitt överarbetade psyke. Visst är det skönt att även låta öronen uppleva denna vackra konstart som världen och dess männsklighet har givit oss, men mina känslor tar öven och min icke fungerade förmåga att kontrollera dem är för avgörande. Det är inte värt det, helt enkelt.
Men ikväll är ingenting relevant, så ikvälll höjer jag volymen, dansar med skuggorna tillhörande mina personligheter, och skålar med demonerna som lyckats smita ut. 
 

 

Tidigare inlägg Newer posts
RSS 2.0