f

Med en liten suck beskriver Tommie för mig, som fortfarande ligger nerborrad under täcket, de trista vädret som denna dag erbjuder. De tunga molnen bildar ett lock över Bergen som ger känslan av att vi befinner oss i den konservburk lunchsoppan nyligen befann sig i. De försiktiga regndropparna lägger sig lätt på min panna när jag sticker ut huvudet genom fönstret för att bekräfta påståendet, vinden masserar min panna och blåser genom mitt hår; ännu en dag på toppen av strynfjället.

Den katastrofalt täta dimman tvingar oss att ge upp tidigare, regnet ökar och någon tycks ha hällt ut extrema mängder med såpa över backen. Jag önskar innerligt att jag hade vindrutetorkare på mina googlar väser jag ur mig och krockar i samma sekund med en knöklump jag missat; så ironiskt. Men trots dramatiska fall och genomblöta kläder erkänner jag denna skiddag bland favoriterna detta år. Det gråa vädret har troligen skrämt iväg de människor som under gårdagen smyckade backen, vilket glädjer oss som nu får än mer plats.


You know you're in love when you can't fall asleep because reality is finally better than your dreams.

Hennes tomma ögon fylldes, håret faller dött nerför axlarna när hon förgäves försöker reda ut tovorna. Huden är vintertorr och läpparna nykyssta. Precist som vädret, ena stunden är hon den kalla vinterns isiga vindar, för att i nästa skina likt vårsolen.
Vakenliggande nätter och ångestfyllda samtal. Jag känner nästintill panik när jag borrar in min blik i spegeln, för att möta samma tomma blick. Låt dig inte luras av värmen, tillslut bränner den förr behagliga värmen ärr på din kropp som aldrig kommer läka.
 

Pumpa puder och pumpa luder.





My interest in the sun and the moon, in the morning and the evening, compels me to solitude.

Det står något form av staket där, för att förhindra att falla över kanten. Och ibland går jag för nära, och ibland måste jag till och med hålla mig fast för att inte falla. Där nere hörs musik och lockande skratt, men fallet skulle betyda dödsdom, för ingen kan väl falla så långt utan att slå i? Här finns ingen stege, här finns ingen återvändo. Så håll dig till vägen, med blicken riktad mot horisonten.
Men jag håller kvar i min alternativa värld, för när man har satt sin fot där så kan man inte längre förneka det. Jag vet ju det, jag har ju beskådat detta med mina egna ögon, jag har ju låtit doften röra vid mina näsborrar, och musiken, musiken har talat till min själ. Jag har känt med min kropp och jag har känt med mitt sinne. Det är verklighet, det är sanning, min egenskapade oexisterande värld.
 
 

I'm sailing off to neverland.

Och hur känns det nu när du fått ditt proffesionella utlåtande, när du fått det bekräftat? något i ditt sinne är inte riktigt rätt, sofie, det finns på papper. Men vad skulle egentligenligen hända nu? Jag försöker bara få kontroll över mina tankar och handlingar, inget annat. Men sanningen kvarstår dock, du är fortfarande samma komplicerade individ. 
 
       
   
   
 
 
 

Everybody make a scene in this town of halloween

På toppen av min bergochdalbana till känslortillstånd började nu vägen mot marken, kvällen hade visserligen bjudit på både skratt och glädje, men vart finns dessa minnen när ensamheten ekar i din evigt kalla kropp. Och när drogen sakta börjar lämna din kropp, i takt med att verkligheten sakta smyger sig fram. Tillbaka till verkligheten, inse dina misstag. Agera efter tanke, inte känslor.
I en dimma av människor, jag lyssnar utan förmåga att höra, jag ser utan förmåga att uppfatta. Som att se en annan verklighet genom stängda ögonlock. klara bilder utan att förståelse, tonerna från din ljuva stämma dansar runt mig, jag ser de små noterna rytmiskt röra sig runt mitt huvud likt små  tutu-klädda ballerinor på scen.
 
 

When words fail music speeks.

Vi vet båda att detta utnyttjande kommer sluta i krig och tårar, men jag har dig under min förtrollning nu och jag gör allt i min makt för att överleva. Att leva i en illusion av något man önskar och suktar efter, att leva för att överleva. Låt mig få se världen innuti ditt huvud hördes en röst viska, låt mig följa dig dit, låt mig förstå och låt mig vara en del. Förblindad av begär, bortappad i en illusion av värme. Vad rädd jag är att du ska vakna och inse, att sanningen lurar bakom detta luftslott.
 
   
 

And if you're still breathing, you're the lucky ones. Cause most of us are heaving through corrupted lungs.

Jag låter mig stirra blint på en datorskärm. Skriva, radera, skriva, radera.
Sömnförmågan brister och kroppens utmattade delar dunkar och smärtar.
Slut på känslor och totalt tom, men jag känner hellre smärta än ingenting.
Fast mellan önskan och oönskad sanning, fast mellan där och här.

 

Wine is bottled poetry.

När jag vaknade upp mitt i dunkande huvudvärk och illamående på söndag morgon var jag säker på att året var 2012 och att snöflinglorna skulle falla ner från himmlen liksom glittret i den snöglob jag gömt undan med mina känslor för juletider. Dock stod fortfarande den unga hösten i full blomm och himmlens klarblåa täcke smärtade mina rödsprängda ögon när jag drog upp rullgarden alldeles för fort.
Gårdagens pastellfärgade likör smälte som isbitar i tropisk värme när den likt mjuka moln landade på min tunga, för att sedan dansa sitt jazziga solonummer ner för min halsstrupe, ut i mina ådror. Himmel på flaska beskrev vi det som, kärlek och harmoni. I need someone to shut off my brain and turn on my heart, eller något.
Utan jacka och utan förnuft begav vi oss mot den plats som en gång hade format denna kärlek. Resterande delar av kvällen är till mesta dels en suddig dimma, lite som sagan om slottet på moln som ständigt är i behov av nya vakter för att beskydda prinsessan. Och bekräftelse i all ära, men förvirrade känslor och desperation skapar konflikt och kris. Men jag är inte galen, endast ensam i min desperata hunger och jag lever med varje människa tillhörande ett hungrigt hjärta.
 
   
 
 
 
 

By my intimacy with nature I find myself withdrawn from man. My interest in the sun and the moon, in the morning and the evening, compels me to solitude.

 
Det tragiska med vakenliggande nätter är att timmarna från middagstid till faktisk sömn blir så många att monstret vrålar högre än hungern isig. Men tanken på att ge denna skräckfigur vad det vill ha äcklar mig, tanken på att bygga upp för att sedan riva ner, om och om igen. För att aldrig komma till ett beslut om vad som egentligen vill uppnås.
 Jag syns, men ingen hör, ingen lyssnar. Som att stå på en scen och vara sådär plågsamt synlig, ändå så smärtande ignorerad. Den negligerade tomheten har lärt mig att vara min egen hjälte men lika så min egen fiende, för jag är inte samma människa nu som då. Varje gång jag kollar mig i spegeln ser jag ett nytt ansikte och varje gång jag försöker sätta ord på mitt inre så faller jag, ner i ett mörker av förrvirrande. Lever jag ens nu eller är jag endast ett skal i desperation om att återfinna mig själv? Och det skämmer mig till den grad att dödens stämma blivit en vacker melodi, att någon dag behöva vakna upp och inse att min existens var ett misslyckande, att jag misslyckades med det absolut mest grundläggande, att finnas och att vara.

       
 

listen to your body talk to plants ignore people

Mina väggdekorer strålar skönhet, fridfullt sovandes skönhet. Visserligen har syrenernas magiska doft nått sitt slutskede och rosornas blodröda blad kommit att bli mindre och en aning skrynkliga. Men något i denna diffusa, ändå så ärliga, sanning tilltalar mig så vänligt. Kanske är det kunskapen om att när något är dött så stannar det så. En torkad ros låter sig inte visa sin dödsprocess som en nyplockad gör. Hur den sakta försvinner, mer och mer, tills det inte är någonting kvar. Där du lämnas kvar för att vissna i takt med den sköra rosen. Detta trots att vi anstränger oss till det yttersta för att skapa ett längre liv för den vackra skapelsen som kan tyckas vara guds handgjorda mästerverk. Men varken många vattenbyten eller hjälpande ord kan rädda en plockad ros.
 
 

the fragile, the broken; sit in circle and stay unspoken.

En vattendroppe, som lämnar en allt för tydlig spegel efter sig, rinner ner och försvinner troligen i den tropiska badrumsluften innan den skulle nått marken. Men det vet jag egentligen inget om, för min blick fastnar på den lilla springa till spegel där jag stirrar mig själv djupt, djupt in i de där känsloskiftande ögonen. Kanske är det tur att vi har en kropp att gömma själen i, för att inte avslöja vad som egentligen finns där. Och ibland är det skönt att inte riktigt känna sig själv och inte riktigt veta vem man är. Ännu ett par vattendroppar börjar nu lämna den dimmiga spegeln och en starkt avslöjande känsla verkar nu trycka sig fram, förbi både glädje och sorg, för att tillslut nå längst fram i kön. Är det normalt att känna rädsla för att avslöja sig själv? menat för sig själv.
Imman efter den både allt för långa och varma duschen tycktes på något magiskt sätt bleka de mörka partierna under mina ögon som för omvärlden avslöjar att jag inte sovit. inte igår, inte iförregår och inte natten innan dess. Men varför sova när man kan dansa discodans i sommarregnet och insupa atmosfären runt nyduschad asfalt och lavendelmålade syrenbuskar i full blomm.
När jag vaknade till ljudet av en damsugare tidigt imorse såg tankegången en aning annorlunda ut, naturligtvis. Men den heta, rykande dushstrålen väckte min kropp till liv igen, och snart har den igenimmade spegeln återgått till sitt vanliga yttre, liksom livet utanför. Klockan är 10.47 och stades alla människor lever sina liv sovandes, de förbereder sig nu slaviskt för 11-kaffet och följer de övriga rutiner som skrevs genrationer bort av människor vars gravstenar har större betydelse än döden isig. 

       
      
 
 
 
 

insomnia

hur kan jag inte känna fruktan över monstret som med garanti lurar långt där inne, bland de svartmålade träden och den dämpade musiken? har det numera kommit att bli en trygghet, för när man kollar i mörkret tillräckligt länge ser man tillslut ljus.
Första natten visade märkbara, positiva resultat, under den andra är viljan problemet. Jag gruvar mig för att återvända, för att fastna och för att låta mörkret sluka min själ i en enda röra där min kapacitet till att agera är för svag. där jag är för liten, där jag inte kan styra och riskerar liv på liv på liv. Men vad är rädsla när du alltid får en ny chans, och vad är smärta när din kropp egentligen inte känner? Är det känslan av att vakna i flås och panik som skrämmer eller är det vetenskapen om att mörkret blivit mitt hem och ljuset den fruktade arbetsplats som tvingar mina ögonlock att stanna på dagsinställning många timmar för länge. För huvudingrediensen i denna fasade blandning är inte min svaghet, inte en chans.
 
Supermoon

Don't open your eyes just yet.

och ibland önskar jag att något kunde hålla fast mig, hålla kvar mig på jorden. För känslan av att sväva iväg längre och längre bort är fortfarande en återkommande tanke. Och visst är det en frihet att veta, att vara orädd och att se möjligheter även där andra skulle uttrycka situationen som omöjlig, men du måste alltid ha i åtanke att försvinna betyder att inte komma tillbaka.
 
   
   
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Get lost in nature and find yourself.

I brist på annat utvecklade jag under gårdagen ett intresse för foto. Att köpa en kamera med pengar jag glömt jag hade var enkelt, sedan att lära mig inställningar och liknande är en mer avancerad process som fortfarande är i full gång, men finns det vilja finns det hopp. Och jag måste fakitskt erkänna mig rätt nöjd med mina oredigerade nybörjarbilder, dock kan detta, mest troligt, bero på den extremt vackra utsikten jag och min kamerakompis valde att uppelva tillsammans. Och utanför min fotografbubbla var även kvällen i närhet av perfektion, naturens skönhet matar mig bättre än den godaste söndagsmiddagen på menyn och musiken fyller min själ med lycka och kreativitet. Att fjällvandra kvällstid och vandra runt i denna givande miljö till klockan slår morgontimme är att rekomendera, med fint sällskap och ett inspirationsökande sinne.
 
 
 

I try to find the sound, but then it stopped, and I was in the darkness.

Ett steg fram och två tillbaka igen. För första gången på veckors tid har ångesten fått grepp om mig och min otillräcklighet är ett faktum. Jag räcker inte helt enkelt, och vad är då meningen med att ta plats för att aldrig nå ett tillräckligt resultat? varför vandra i samma fotspår om och om igen, bortvirrad och borttappad, ständigt trampandes på samma stig.
Och sommaren känns allt för påtvingande naket för min del, för diktatoriskt och för främmande. Ljuset för avslöjande, pressen för stark och livet för stilla. Som ett museum där varje individ är att betrakta, allt mer nogrannt än dagen innan och med skönhet eller med fördom. Men du har inget att frukta min vän, du är redan död.
 
 
 
 
 
 
 

I said, hey, girl, I'll cut your little heart out cause you made me cry.

Studenten gav mig en ursäkt att drunka i alkoholets värmande hav och landa på den svala sandbotten av ångest. För jag tog mina för höga klackar och sprang till civilisationen som skulle få mätta mitt tomrum, och jag ifrågasatte inte ens, jag följde bara med. Tills verkligheten slog mig hårt i ansiktet likt en flickvän vars pojkväns otrohet just flytit upp till ytan. Och vad gör man när alla ständigt försvinner och du själv är fastborrad i marken utan kapacitet att följa efter? 
Jag la skulden på någon annan, när jag egentligen vet att detta är mitt, bara mitt. Men tack för kunskap och tack för erfarenhet.
 
 
 
 

I dont know where i'm going but i promise it won't be boring

Studentider och fest, borde även jag börja fira detta faktum, skrika studentfraser och dricka billigt vin till bakisfrukosten. Men jag ser inte riktigt meningen med denna form av firande, glädje är alltid att fira, men just på detta sätt tilltalar mig inte. Nog är jag, som ofta beskrivet, ett fan av vilda utenätter och begreppet för mycket, men att göra dessa saker bara för att det ska vara så attraherar mig inte. Och någonstans där mitt i allt kaos fann jag en kännsla av avundsjuka, men när kaoset lagt sig insåg jag att jag misstolkat mina känslor, för vad jag egentligen känner är empati. För jag känner, utan att ljuga ens för mig själv, inget som helst behov av att vara med i gemenskapen, jag är ju redan klar med detta kappitel. Men jag förstår känslan, rädsla för att något ska ta slut, oj vad jag förstår känslan. För visst är det svårt att veta vad man vill och vart man är påväg när man knappt vet vem man är, och visst är det svårt att säga emot när vi alltid fått lära oss att lyda och följa strömmen.
Jag är tacksam att jag drog mig ur detta samhälle innan jag blev brutalt utpekad och utsparkad. Jag är tacksam att jag inte känner det minsta behov av att pressa fram ett leende till ett par tvivlande ögon eller att skrika ut sin glädje där man egentligen vill skrika ut sin sorg, för pressen att måsta ha kul, att måsta kunna finasiera sin student och framförallt att måsta orka socialisera sig natt efter natt känns enligt min åsikt lite väl ytlig.
Och slutligen, imorgon är det student och jag har inte börjat fira detta faktum, börjat supa in dagen eller köpt någon vit klänning att spilla ner på ett flak. Men det känns mer än okej, bättre än bra och precist som jag vill ha det.
 
 

We're fools whether we dance or not so we might as well dance.

Så jag hamnade slutligen på den fruktade balen trots allt, men kvällen var kul, faktist förvånatsvärt kul till och med. Dock kanske det var lite halvbra att ständigt ha ett påfyllt vinglas framför sig, och andra sidan kanske den tragiska sanning är att kvällen faktist inte hade varit lika glädjefylld utan detta. Men både klänning och smink satt, enligt bildbevis, på rätt plats under hela kvällen. Fast jag måste ändå erkänna att jag kände mig mer attraktiv när jag vaknade osminkad och okammad denna morgon än under baldagen. Jag har i ett flertal år haft ett brinnande intresse för smink, men intresset har nu bleknat och nästan övergått till någon form av äcklande känsla. Dock var jag för kvällen en riktig kvinna, med både bh, nyschamponerat hår och deodorant, dessa påfund som egentligen inte är särkilt bra för våra kroppar men som vi ändå blir lite halvt påtvingade av omgivningen att använda. Yta är ett intressant ämne att disskutera, men inget jag vill lägga mig i denna gång. Jag är allt för trött för det, jag är allt för trött för att över huvudtaget uttrycka mig, egentligen.
Alkoholen dödar mig innifrån, psykiskt liksom fysiskt. jag tappar mig själv, kontrollen och livet. Och visst är detta underbart, ett tag, men jag vill inte tappa bort mig själv i en känsla av ensamhet. Jag vill inte behöva andra, jag vill umgås med människor utifrån en vilja, inte ett behov. Vad ironiskt att känna sig mer ensam i en folksamling än hemma i mitt vitmålade sovrum, endast omgiven av vilsna delar av mig själv. Och när jag blir utråkad och ensam anstränger jag mig från själen för att få ordning på situationen, men man kan inte förvänta sig ett bra resultat utifrån en halvdan planering och ett ännu sämre arbete. Dessutom vill jag inte finnas i någon annans omgivning pågrund av ett behov.Vill kanske var ett felaktigt ordval, dessutom tänker jag inte finnas i någon annans omgivning pågrund av ett behov. Och menar det att jag blir ensam, så låt det då vara så. Jag är på god väg att hitta mig själv, menat mitt högre jag, men än är jag inte där, och än tillåts känslor som ensamhet och rädsla styra mig till viss del. Och någonstans blir jag faktist lite avundsjuk på de andra, men varför följa strömmen när man kan välja sin egen väg? Jag lät min resa påbörjas före er, och att missa en del nu för att vinna en större senare är det bästa valet jag gjort.
 
   
   
 

Truth is available only to those who have the courage to question whatever they have been taught.

Solen sträcker sig över vårt lilla östersund och stadens alla människor kryper fram, de vinterbleka kropparna som bländade oss förra veckan tycks redan nu börja smälta samman med den minimala grupp av resterande människor, de människor som fick turen att födas med en någorlunda färdig bränna oavsett klimat. Och jag har dansat med vinden tills jag föll mot marken för att låta gräsets varma famn fånga mig. Jag har låtit solen målat mitt hem till kropp och min själ sugit åt sig energi likt en tvättsvamp. Jag känner universum i vinden, hur det rör vid mig och på något vis berättar att jag är ett med naturen. Jag har förstått innebörden av ytligt och äkta, att söka efter vad ditt högre jag strävar efter. Pengar är oväsentligt, liksom tid och status. Dock är det behövande till en viss gräns för att leva i detta samhälle, självklart, men låt dig inte förrvirras mellan behov och begär. Skönhet är viktigt om det mättat själen, men att utnyttja detta vackra ting med en baktanke är att förakta.
Under torsdagen var jag och besökte sveriges bästa astrolog, Erik Hesser, och min beundran var ett faktum minuter efter samtalet påbörjats. Att mitt horoskop var det svåraste han hade läst på över tio år var den mening som lockade mest skratt under min timma med denna imponerande man, och att min aura, enligt denne, smälter samman med ett träd var det vackraste jag hört på ett flertal månader. Att jag är en avancerad själ som spretar åt många olika håll är nu bekräftat ännu en gång, men med detta kommer även fördelar och så många valmöjligheter. Mitt mål under detta år är att hitta kärnan där allt har sin början, att gå in i mig själv och finna förståelse. Ibland kanske vi behöver någon utifrån att berättar vad det är vi ska göra, trots att känslan funnits länge. 
   
 

 


 

Tidigare inlägg
RSS 2.0